Bana väg för Arbetsförmedlingen 2.0

Min kollega Mikael von Otter debatterade idag på .SEs seminarium. Passet handlade om vinster för arbetslivet av en ökad digital delaktighet. Mikael pratade om vinster såväl för den enskilde som för arbetsgivaren. Vinster för den enskilde är att man faktiskt blir anställningsbar och tillgänglig för arbetsmarknaden. För företaget är vinsten främst att det förkortar vakanstiden och att det därmed blir smidigare att anpassa sig till efterfrågan och rådande konjunktur. Positivt så det förslår!

Men, som så mycket annat, kostar det faktiskt pengar att få människor digitalt delaktiga. Ideellt engagemang är lovvärt och nödvändigt, men det räcker inte för att helt komma till rätta med problemet. Frågan är dock vem som ska ta notan? Men om vinsten till stor del kan cashas hem i samhället; i form av en effektivare offentlig sektor etc. Är det då inte just samhället, lika med stat, kommun och landsting, som bör bära den största kostnaden? För har vi verkligen råd att tillhandahålla två samhällsstrukturer, två olika offentliga sektorer? En digital och en analog. En för de digitalt delaktiga, en för de som står utanför. Känns varken särskilt effektivt eller visionärt.

Arbetsförmedlingen är ett exempel på denna  ineffektivitet. Enligt Gunnar Wass på just Arbetsförmedlingen, förmedlar en handläggar i genomsnitt 1,5 jobb per månad!? Snacka om potential till förenkling, effektivisering och förbättring! Rekrytering och annonsering sker idag allt oftare via sociala nätverk. De digitalt delaktiga hittar dit själva och ligger därmed steget före de som står utanför. Arbetsförmedlingens arbetsmetoder måste uppgraderas. Lansera Arbetsförmedlingen 2.0 (lika bra att hoppa över 1.0, det är ändå redan passé) som  hjälper och interagerar med dem som idag, av olika skäl,  inte hittat ut i cyberrymden och få synergieffekter i form av fler digitalt delaktiga svenskar. Win – win!