Varför du inte ska skylla på tekniken
I tider av osäkerhet och förändring finns ett behov av att skapa klarhet och förståelse. Vi vill greppa konturerna, om möjligt slippa gråskalor, för att tydligare kunna skilja ut vad som är orsak och verkan.
Det är tydligt i det politiska spelet kring den ekonomiska krisen. Det är tydligt i jämställdhetsdebatten. Och, det är tydligt i den alltjämt pågående debatten om hur Internet och digital teknikutveckling i allmänhet påverkar och påverkas av samhället i stort och smått.
Är det tekniken som sätter ramarna för hur vårt samhälle utvecklas? Eller sätts ramarna utifrån hur vi förhåller oss till tekniken, och hur den används? Dessa frågeställningar var, om än subtilt, ständigt närvarande vid .SE:s årliga konferens Internetdagarna.
Hjältar som Larry Lessig, Mikka Hypponen och Jillian C York höll key notes om teknikutvecklingens inverkan på allt från förutsättningarna för kulturskapande till samhällskritiska system till det fria ordet.
En underton i deras presentationer var att tekniken i sig egentligen inte går att stoppa. Anden kan inte stoppas tillbaka i flaskan. Och mot bakgrund av tempot i både teknikutveckling och användning är det också den kanske största utmaningen för våra folkvalda. De som är satta att representera både medborgare och samhällsinstitutioner. Hur fånga upp teknikdriven samhällsutvecklingspotential utan att snubbla i diket?
Själv tror jag inte, som vissa, att motsättningen ligger mellan teknik och samhället (i bemärkelsen medborgare). Snarare ligger konflikten mellan etablerade samhälls-, marknadsmodeller och styrelseskick, skapta under i allt väsentligt andra förutsättningar, och vad som växer fram under nya, inte minst teknikdrivna förutsättningar.
När spelplanen de facto blir alltmer utjämnad, mellan världsdelar, stater, företag och individer (Thomas Friedmans bok ”The World Is Flat” tål att nämnas i det här sammanhanget) finns skäl att fundera över om det är ny teknik i sig och hur den används vi ska vara skeptiska mot. Eller om det är så att vi ännu inte har skaffat oss rätt glasögon för att se teknikens potential framför, allt som oftast, föreställningar om risker baserat på bristfälliga erfarenheter (läs gärna David Eberhards ”I trygghetsnarkomanernas land”).