När ska IT-folket sluta fokusera på aktiviteten och i stället lyfta fram resultatet?
(Likalydande text publicerad på Framtidens språk – ett initativ för att föra in programmering på skolschemat)
”Men älskling, du har ju programmerat!”
Pappan försökte klappa dottern på huvudet men hon vek undan.
”Nej, jag har bara ändrat inställningarna. Jag gillade inte bakgrundsfärgen på bloggen.”
”Men du har ju varit inne i kodstrukturen! Du har kodat! Du borde satsa på det här!”
”ÄH!”
Det är nu 30 år sedan programmering blev tillgängligt för gemene man genom persondatorns inträde. Betydelsen av programmering har sedan dess ökat enormt och präglar i princip allt omkring oss, inklusive plastmuggen på ditt bord (hur många rader kod har varit inblandade från att oljan togs ur marken till att muggen står där den står?).
Ändå. Trots kodningens oerhörda betydelse är vi långt ifrån en samlad förståelse för att var och en borde kunna grunderna i programmering. Skolungdomarna får fortfarande gnida ebonitstavar och löda med kolv, men inte lära sig det mest elementära principerna för sekvenser, iterationer, objekt och annat som styr vår tillvaro i detalj.
Vems fel är det? Visst, vi kan skylla på teknikängsliga, bakåtsträvande krafter inom olika delar av utbildningsväsendet. Men jag tror inte att det är där skon klämmer. Vad det handlar om är en ”epic fail” hos alla de som jobbar med IT att på ett spännande sätt förmedla vad de egentligen gör. Där fokus alltid ligger på aktiviteten ”programmera” i stället för att lyfta fram de många fantastiska resultaten av programmeringen.
Man kan göra tankeexperiment på hur man effektivt dödar intresset för olika yrken. Låt oss ta de kontorsjobb många av oss har som exempel. En majoritet av tiden ägnas åt att läsa och skriva mail. Låt oss kalla varandra för mailhanterare! ”Min älskade son, jag tycker du satsa på mailhantering! Se hur bra jag tjänar! Jag får också träffa en massa spännande människor! Och jag upphör aldrig i att utvecklas inom att läsa och formulera mail!”
De flesta barn tänker nog inte ”jag vill inte sitta fast på ett kontor och maila hela dagarna”. Kontorsmänniskor fokuserar som regel på resultatet av det de gör snarare än aktiviteten. Men bland IT-människor har en hel kultur, eller olika subkulturer rättare sagt, utvecklats kring själva aktiviteten, där man effektivt stöter bort de som inte från början vill identifiera sig med ”programmering”.
Det förklarar varför många tonårstjejer vrider sig som ormar för att inte förknippas med ”programmerare”, fastän fler och fler ägnar sig åt och upptäcker kodning utan att tänka på det. Det är också därför stora delar av utbildningsväsendet känner sig i bästa fall avvaktande, i värsta fall helt främmande, inför fenomenet.
Nu har vi samlats ett antal ivrare i initiativet Framtidens språk. Målet är att vi tillsammans ska börja pusha resten av IT-folket (jag själv är en av dem) att marknadsföra programmeringsspråk för vad det är: ett fantastiskt medel, men inte ett mål i sig. För precis som de talade språken så syftar de till något annat: kommunikation, relationer och skapande.