IT-politiken är död – och digitalisering är det nya svarta

”Internet är inte en grej, det är grejen” halvraljerade Gunnar Hökmark under onsdagens debatt om bredbandsutbyggnad i glesbyggd i Almedalen, och fick medhåll av med- och motdebattörer.

Dagen efter genomförde vi en IT-politisk debatt mellan riksdagspartiernas ungdomsförbund, som tappert men förgäves kämpade med att försöka åskådliggöra IT-politiska åsiktsskillnader. IT verkade för dem vara synonymt med användning av IT, och sågs snarare som en naturlig del av tillvaron än något avskilt.

Om Almedalskalendariet används som värdemätare av olika frågors temperatur är det lätt att se en förskjutning från mer tekniska IT-frågor till digitalisering (dvs användning av IT), samt att intresset för bredbandsfrågor ökar:

Ännu tydligare blir det om man jämför med andel av den totala mängden events för respektive år:

Hökmark, ungdomsförbuden och statistiken ovan illustrerar väl en sannolik riktning för svensk IT-politik de närmaste åren.

• Bredbandtillgång kommer fortsätta vara, och än mer erkännas, som en absolut förutsättning för fortsatt samhällsutveckling
• Digitalisering är det nya svarta – samhällets IT-användning har fått så brett genomslag att det nu direkt och indirekt påverkar allt och alla.

Paradoxalt kan det mycket väl innebära att IT som eget politiskt område försvinner. Med tekniken på plats, och allt bredare tillämpning faller det sig naturligt att fokusera på användning och nytta istället för på redskapen.

Det skiftet sker ungefär nu. Och har vi då behov av en särskild politik som hanterar IT-redskapsanvändning i samhället? Eller blir det en uppgift för olika sakpolitiska områden, att givet faktiska förutsättningar, IT-relaterade och andra, stödja bästa möjliga utfall givet de resurser som finns?

Jag tror på det senare, och min gissning är att inom fem år så har vi vare sig en IT-minister eller en IT-politik som rör frågor bortom grundläggande elektronisk infrastruktur.

Har jag fel kan jag överväga att äta upp min hatt.