Gult ljus för skattefinansierat wifi?

Igår gick generaldirektörerna från KKV och PTS ut på DI Debatt och tydliggjorde att de inte har några invändningar mot att ”kommuner genomför digitala satsningar för att vara attraktiva för invånare och besökare” och att kommuner enligt Konkurrenslagen får erbjuda ”skattefinansierade surfzoner på vissa avgränsade platser”.

Näringsminister Mikael Damberg tolkade uppenbart beskedet som grönt ljus och gick direkt ut i Expressen och uppmanade kommunerna att ”trycka på knappen”.  Men grönt ljus för kommunalt wifi är definitivt inte det myndigheterna signalerar. Snarare gult, med en hel del obesvarade frågor.

Helsingborgs stad har med sin satsning enligt KKV inte gått över den ”gräns” som finns för betydande marknadspåverkan, men myndigheten säger samtidigt att de kan komma att ompröva sitt beslut om kommunen överskrider den i framtiden. Så var går denna gräns? Myndighetens budskap till kommunerna är att ”sådana satsningar bör präglas av återhållsamhet för att inte störa normala marknadsfunktioner”, men är mindre tydliga med vad denna återhållsamhet ska bestå i och vem som avgör var gränsen för att störa går.

Näringsminister Damberg är inte orolig för att ”privata aktörer nu kommer att slås ut” eftersom han inte tror att ”någon kommun planerar att sätta upp wifi-system i hela kommunen” då det inte vore ”kostnadseffektivt eller relevant, [eftersom] det här handlar om platser där många människor rör sig och där turister ofta befinner sig”. Om Damberg samtidigt tror att det i förlängningen kommer vara intressant för marknadens aktörer att fortsätta investera i ett område där intäkterna uteblir, är oklart. Kontentan är väl ändå att det är just tror han gör. Medan det aktörerna, och kommunerna, behöver är klarare besked. Att veta och inte tro.

En sak vet vi redan: det är inte att säkerställa att människor har digital uppkoppling i stadskärnorna som är den stora utmaningen idag. Att relativt få kommuninvånare i Helsingborg utnyttjar gratissurfen bekräftar det. Det är på landsbygd och i glesbygd vi fortfarande har många människor och företag i digitalt utanförskap, och långt kvar till bredbandsmålen. Att kommunerna satsar sina skattemedel på utbyggnad till dem, istället för till dem som marknaden redan tillhandahåller uppkoppling, vore betydligt mer klokt investerade skattemedel.

Myndighetscheferna slår i sitt utlåtande fast att ingen i längden tjänar på att offentliga aktörer använder skattepengar på ett sätt som slår undan benen för privata företag, och att skattefinansierade wifi-zoner inte ska konkurrera med marknaden. Det är ett mycket bra besked. Frågan om var gränsen går för när det finns skäl för myndigheterna att ingripa kvarstår, dessvärre.

Till dess att vi vet, hoppas vi att Sveriges kommuner noga beaktar och efterlever de gemensamma principer för kommunala insatser på bredbandsområdet som fastslår att det i de fall kommunala stadsnät själva tillhandahåller tjänster till slutkunder bör kommunen, i egenskap av ägare, regelbundet (årligen och med utgångspunkt i konkurrenslagen) ompröva om behoven skulle kunna tillgodoses av privatfinansierade aktörer. Ska vi våga tro att de gör det?