Hellre en aktiv bredbandspolitik än en vit jul

Igår skrev vår förbundsdirektör Anne-Marie Fransson i Dagens samhälle om att kommuner fördyrar och försenar bredbandsutbyggnaden genom att inte främja en effektiv konkurrens. Debattartikeln har sin grund i att vi och våra medlemsföretag under det senaste åren sett en mycket oroande trend där kommun efter kommun agerar i strid mot både regeringens bredbandsstrategi och Konkurrensverkets, PTS och SKLs gemensamma Principer för kommunala insatser på bredbandsområdet.

Med bara fyra år kvar tills vi skriver 2020 – året då 90 % av alla hushåll och företag ska ha tillgång till minst 100Mbit/s enligt regeringens mål – ser vi oss tvungna att uppmärksamma problematiken. Ska målet nås och utbyggnaden kunna genomföras i alla delar av landet krävs att Sveriges kommuner har kommunala bredbandsstrategier och främjar effektiv konkurrens. Om detta borde det egentligen inte råda något tvivel. Att fungerande konkurrens är det främsta medlet för att säkerställa ett urval av högkvalitativa och prisvärda tjänster till Sveriges konsumenter, företag och myndigheter och därmed det enskilt viktigaste verktyget för att nå bredbandsmålen är ju ingen nyhet. I regeringens bredbandsstrategi från 2009 är fungerande konkurrens ett prioriterat insatsområde och regeringen är i samma dokument tydlig med att det viktigaste medlet för att uppnå en effektiv marknad är en fungerande konkurrens mellan marknadens aktörer.

I december 2010 konstaterade Bredbandsforums andra arbetsgrupp, Hindergruppen, att ett av de mest betydelsefulla och prioriterade hindren att undanröja för att uppnå regeringens bredbandsmål var ”kommunala ageranden som motverkar konkurrens, utbud och infrastrukturutbyggnad”.

Ett år senare i december 2011, konstaterade Bredbandsforums tredje arbetsgrupp, Lösningsgruppen, bl.a. att ”Staten har en viktig roll i att samordna all offentlig verksamhet i linje med regeringens bredbandsstrategi och dess målsättning” och att ”Kommunerna och läns-/regionstyrelserna har en viktig roll att skapa förutsättningar för effektiv konkurrens, tillämpa villkor som är icke-diskriminerande och genom att främja utbyggnaden av och tillgången till bredband i såväl tätort som glesbygd, bland annat genom marktillträde till rimliga villkor”.

Däremellan, 2010, var PTS, Konkurrensverket och SKL också mycket tydliga i sin gemensamma skrift: Gemensamma principer för kommunala insatser på bredbandsområdet, där de var överens om att:

• ”Kommuner bör verka för god konkurrens på alla områden, inklusive bredbandsområdet, och eftersträva god dialog med det privata näringslivet rörande konkurrensfrågor.”
• ”Kommuner bör undvika monopolisering av infrastrukturen, till exempel genom att undvika så kallade exklusivitetsavtal oavsett om avtal tecknas med en privat eller offentlig aktör.”
• ”Kommuner bör främja parallelletablering av fiber där så är möjligt och lämpligt.”
• ”Vid tecknande av avtal och i muntliga överenskommelser ska kommuner ge privata och offentliga aktörer samma villkor om det inte finns sakliga skäl för att erbjuda olika villkor.”

Många kommuner har tagit till sig och agerar helt i enlighet med dessa skrivelser, och det är bara att gratulera kommuninvånarna där. Dessvärre är det långt ifrån praxis. För samtidigt har vi idag kommuner, fler och fler, som agerar direkt motsatt. Hur kan det komma sig, och varför säger ingen stopp? Vad är egentligen regeringens och våra myndigheters strategier och riktlinjer värda?

Visst går bredbandsutbyggnaden framåt, men det råder ingen tvekan om att marknadens investeringar skulle kunna nå så mycket längre och att så många fler skulle kunna bli uppkopplade till den framtidssäkra digitala infrastrukturen och få tillgång till högkvalitativa och prisvärda tjänster på så mycket kortare tid, om ovanstående strategi och principer skulle följas i större utsträckning.

Såhär i juletid skriver många önskelistor. Jag vet att det i många delar av vårt land finns kommuninvånare som önskar sig en bra, prisvärd och framtidssäker digital uppkoppling. En julklapp som redan är självklar för många av oss, men långtifrån alla. För att alla de som fortfarande har detta på sin önskelista inte ska behöva vänta ännu längre än till julen år 2020 så krävs nu både att regeringen på allvar bedriver en aktiv bredbandspolitik för att säkerställa att bredbandsstrategin följs i alla delar av landet, och att kommunpolitikerna förstår vikten av en sund konkurrens. Det önskar jag mig, till och med mer än en vit jul.