Debatt: Använd förnuft vid gränsdragning i delningsekonomin

Vad är egentligen delningsekonomi? Den beskrivs både som trivsam utopi med nya tjänster och nya jobb men också som en dystopi med svartjobb och globala monopol. Vi måste skilja på privat delande och professionell näringsverksamhet, skriver Lars Ilshammar på Digital Utmaning.

Digitaliseringen förändrar vår ekonomi och banar väg för det som kallas delningsekonomi, något som kan ge oss nya tjänster, större utbud, lägre priser, spara resurser och skapa ny sysselsättning. Men delningsekonomin kan också leda till oschysst konkurrens, sämre arbetsförhållanden, urholkad skattebas och delningsplattformar med globala monopol. Trots att delningsekonomin ofta diskuteras är det oklart vad det är och begreppet används både för att beskriva trivsamma utopier och alarmerande dystopier.

EU-kommissionen drog i somras upp riktlinjerna för en europeisk agenda för delningsekonomin där kommissionen uppmanar medlemsländerna att reglera rätt och inte skapa onödiga hinder för delningsekonomin. Kommissionen vill att medlemsländerna reder ut vad som gäller på fem områden:

1. Marknadstillträde. Många verksamheter kräver ett tillstånd eller en licens. Här är det viktigt med ett stort utrymme för privatpersoner att agera, så att de inte utan vidare klassas som näringsidkare med krav på tillstånd. Medlemsländerna bör också se till att de tillstånd som krävs verkligen har ett syfte och inte fungerar som etableringshinder.

2. Ansvar. En professionell leverantör har ett stort ansvar för de produkter eller tjänster som levereras, men skulle privatpersoner behöva ta samma ansvar stoppas delningsekonomin upp.

3. Användarskydd. En svensk utredning jobbar just nu med frågan om hur delningsekonomin ska förhålla sig till lagstiftningen kring konsumentskydd. Privatpersoner kan ha svårt att ta samma ansvar som företag, men vi kan inte heller lämna fritt för uppenbart skadliga varor och tjänster.

4. Anställning. Delningsekonomin gör egenanställning enklare, men vad innebär det för arbetsrätt, arbetsmiljö, skatter och avgifter, och när kan en tjänsteleverantör anses vara anställd av delningsplattformen?

Egenanställning kan innebära frihet, men också en risk att många i praktiken blir daglönare som bjuder under varandra, precis som de gjorde för hundra år sedan utanför grindarna till Frihamnen. I över hundra år har staten och arbetsmarknadens parter reglerat arbetsmarknadens villkor så att ekonomin utvecklas och det måste de fortsätta göra.

5. Skatter. I dag finns fribelopp på intäkter som privatpersoner inte behöver deklarera, något som EU-kommissionen tycker är en bra modell. Men frågan är om digitalisering kan göra skatteuppbörden ännu enklare genom att digitala delningsplattformar delar skattepliktiga intäkter med skattemyndigheter lika smidigt som de förmedlar betalning mellan leverantör och användare. Den digitala ekonomin borde vara enklare att samordna med lagar och regler än vad den gamla analoga var, inte minst för att den oftast utesluter kontanthantering.

Den stora knäckfrågan är hur man skiljer privat delande från professionell näringsverksamhet. För att underlätta för delningsekonomin skulle regeringen på många olika områden kunna utreda om man kan ha en ”lättvariant” av reglering för mycket små företag och en normal regelbörda för större. I direktiven till Taxiutredningen står exempelvis att utredningen ska titta på om man kan skapa en ny taxikategori för förbeställd och förbetald taxi där exempelvis taxametern kan ersättas av digitala verktyg.

Delningsekonomin är spännande och bara i början av sin utveckling. Därför tillsätter nu tankesmedjan Digital Utmaning ett rådslag som ska försöka definiera vad delningsekonomin är, eller om det kanske är så att delningsekonomin består av flera sinsemellan olika fenomen som inte utan vidare bör buntas samman till ett begrepp. Vi måste ha bättre kunskap för att underlätta för nya affärsmodeller samtidigt som vi stävjar avarter.

Lars Ilshammar, Ordförande för tankesmedjan Digital Utmaning