Digitaliseringen i den nya nationella säkerhetsstrategin
Mitt i sommaren antog regeringen en ny nationell säkerhetsstrategi. När digitaliseringen diskuteras i den är det främst som ett hot, som i den förra strategin, och inte något som behövs för både välstånd och säkerhet. Det finns dock viktiga skillnader jämfört med den förra strategin från 2017, som att regeringen skriver att svensk konkurrenskraft bidrar till svensk säkerhet. Det är välkommet.
Det har förstås hänt väldigt mycket sedan den förra strategin antogs. Säkerhetsläget är kraftigt försämrat med fullskaligt krig i Europa och andra hot. Regeringen har satt säkerhetspolitiken högt på dagordningen och anställt en nationell säkerhetsrådgivare som ska ta hand om strategin. Det är också ett rörigt landskap. Sverige är förstås med i arbetet med liknande strategiska frågor både i EU och Nato. Det saknas inte heller svenska strategier på andra områden med koppling till säkerhetspolitiken som strategier för Kina, Arktis, utvecklingssamarbetet, mot våldsbejakande extremism och terrorism, mot organiserad brottslighet, en särskild försvars- och säkerhetsstrategi för rymden, en strategi för integrerad gränsförvaltning – och faktiskt ganska många till. TechSverige var till exempel positiv till strategin för utrikeshandel, investeringar och konkurrenskraft och vi väntar fortfarande på digitaliseringsstrategin och en ny nationell strategi för informations- och cybersäkerhet.
Just näringslivets bidrag till säkerheten är en av nyheterna i den nya nationella säkerhetsstrategin. Det behandlades bara kort som ”handel” i strategin från 2017. Även om avsnittet om konkurrenskraft står sist i hela strategin är det ett framsteg. Det handlar dock mest om utbildning, forskning och innovation. Enligt regeringen bidrar förstås EU-samarbetet till konkurrenskraft. Främst tycks regeringen dock gilla att det stärker ”EU:s resursbas och därmed dess förutsättningar för ökade investeringar i säkerhet och geopolitiskt inflytande”. Näringslivet förtjänar nog mer än det och behovet av att utveckla synen på näringslivets bidrag till nationell säkerhet kvarstår.
Digitaliseringen då? I den förra strategin kom ”informations- och cybersäkerhet, digitala risker” på andra plats när hoten mot Sverige listades. I årets strategi är det mer balanserat och regeringen utgår från svenska nationella säkerhetsintressen, men det finns fortfarande behov av att belysa hur digitaliseringen gör Sverige starkare – både i krig och i fred – samtidigt som vi hanterar riskerna.
Trots att techsektorn bidrar med hela elva procent av Sveriges export och 350 miljarder kr till BNP, ses digitaliseringen mest som ett hot i strategin. Den medför risker. Desinformationen sprids på digitala plattformar enligt regeringen. AI bedöms ”ha alltmer påtagliga säkerhetspolitiska konsekvenser”. Oftast följs de korta skrivningarna om teknikens fördelar, med ett varningens ord om riskerna. Det är betydligt mer kortfattat när strategin berör Sveriges nytta av tekniken.
Regeringen konstaterar att Sverige som ”ett av världens mest innovativa länder har vi utmärkta förutsättningar att dra nytta av teknikutvecklingen för vårt välstånd”. Vi får dock inte veta så mycket om hur detta påverkar säkerhetspolitiska frågeställningar och vilka svenska intressen som finns inom området. En hel del lär väl återfinnas i floran av strategier, men det är tunt här.
Även om det kanske kommer att krävas att regeringen anställer någon slags strategisk strateg för att hålla ordning på nya och gamla strategier och allmänt navigera bland dokumenten så är det välkommet med en uppdaterad strategi i orostider. Särskilt gäller det förstås att näringslivet och konkurrenskraften tydligare är med än tidigare.
Möjligen är det lättare att skriva strategier än regeringsbeslut för att förverkliga dem – men det är det som är den verkliga prövningen för regeringen – genomförandet. I dessa tider behöver man inte understryka hur viktigt det är att regeringen lyckas med det.
Fredrik Sand
Näringspolitisk expert