Vem tar ansvar för den svenska modellen för bredbandsutbyggnad?

Jenny Jewert skriver i DN idag klockrent om byalagens bredbandsutmaningar och om att staten lämpar över ett orimligt ansvar på ideella krafter. Jag håller verkligen med henne, och gläds över att frågan nu lyfts från flera håll. Vi har från IT&Telekomföretagens sida lyft den problematik som Jenny beskriver vid ett flertal tillfällen, nu senast i vårt remissvar på den statliga utredningen Bredband för Sverige in i framtiden.

För visst är insatserna från de byalag som idag frivilligt lägger ner egen tid och egna resurser och för det får delvis statligt stöd lovvärda. Men är det rimligt att det är dessa lokala eldsjälar Sverige ska förlita sig på när vi bygger vår digitala infrastruktur? Hur säkerställer vi att byalagens infrastruktur är framtidssäker och håller rätt kvalitet? Och hur ska de områden där det inte bor några eldsjälar hanteras?

Att tillhandahålla en väl utbyggd digital infrastruktur är en angelägen och central fråga för Sverige och en förutsättning för en fortsatt god tillväxt, ett fungerande och innovativt näringsliv och allmän välfärd. Inte minst handlar det för den enskilde landsbygdsbon om att kunna vara delaktig i vårt samhälle på rimliga premisser – vilket i dag kräver tillgång till digitala tjänster, såväl i det egna hemmet som på det lokala företaget.

Sverige har i internationell jämförelse en god position vad gäller tillgång till bredband med höga hastigheter. En grund till detta är att det på den svenska marknaden finns ett flertal infrastrukturella konkurrenter som gladeligen investerar i digital infrastruktur så länge det går att räkna hem affären. Men där marknadskrafterna inte räcker till, vilket är fallet för uppskattningsvis 10 % av Sveriges hushåll och företag, krävs en tydligare målsättning och en tydligare strategi från regeringens håll. Jag menar att regeringen har ett särskilt ansvar att undvika digitalt utanförskap i mindre tättbefolkade områden. Och då kan de inte förlita sig på ideella krafter.