IT-politiken är död, del II (eller i alla fall suspenderad)
Under Almedalen var avsaknaden av partipolitiska åsiktsskillnader kring IT-frågorna påtagliga, och jag bloggade om den tradionella IT-politikens förestående död inom fem år. Efter den senaste tidens IT-politiska turer inom Regeringskansliet verkar det som jag kanske fått rätt betydligt snabbare än så.
Man kan fråga sig om IT-politiken ska rymmas inom ett statsråds ansvarområde. Eller om det är mer klokt att fördela den IT-politiska portföljen på de department där var och en av frågorna har den mest naturliga hemvisten – digitaliseringen av skolan på utbildningsdepartementet, bredbandsfrågor hos infrastrukturministern, eHälsofrågor på socialdepartementet, eFörvaltning hos civilminstern, frågor som rör den digitala inre marknaden hos näringsministern, integritets- och informationssäkerhetsfrågor hos inrikesministern. Och så vidare. Allt rimligen orkestrerat och samordnat i statsrådsberedningen.
Alternativet är förstås en IT-minister med ett starkt mandat och utrymme att påverka frågor med IT-politiskt innehåll inom andra departement. Vilket förstås utmanar allt vad stuprörstänkande heter och därför riskerar falla på sin egen orimlighet.
Så vart står vi två månader efter riksdagsvalet? Vart finns svensk IT-politik? Vid regeringsförklaringen fanns den ingenstans, även om jag vill minnas att bredband nämndes i förbifarten. Lite oroväckande. Men strax därefter återfanns regeringsansvaret för IT-politiken ett par korta timmar hos den socialdemokratiska infrastrukturminstern. Kontraorder, och därefter placerad hos den miljöpartistiska Bostads- och Stadsutvecklingsminstern som nu titulerade sig ”Bostads- och Stadsutvecklings- och IT-minster” på partihemsidan.
Skönt. Då regeringens budgetförslag inte innehöll några IT-satsningar att skriva hem om återfanns i alla fall ett ansvarigt statsråd. Låt gå för att det var en av tre portföljer för ministern att kånka runt på.
Men så kommer nyheten att IT-ministern inte alls är IT-minster. Han är igen Bostads- och Stadsutvecklingsminster, men med IT-politiskt ansvar. Och i ministerns politiska ledning tillsätts en politisk sakkunnig som ”bland annat kommer att jobba med IT-frågorna”.
Det är förstås inte lätt att bilda regering. Allt kan inte vara på plats dag ett. Och kanske inte dag 51 heller. Men hanteringen av det IT-politiska ansvaret i regeringen har som bäst varit virrigt, vilket skapar onödig osäkerhet till allas nackdel. För vetskap framför oklarhet är alltid önsvärt, även om beskedet skulle vara dystert.
Att det IT-politiska ansvaret fn ligger hos en icke-IT-minster där den IT-politiska portföljen ska exekveras av en statssekreterare och en polsak på deltid ger inte bilden av att regeringen tar IT-politiken på särskilt stort allvar. Känslan infinner sig av att IT-politiken parkerats i väntan på, i bästa fall, Godot.
Media: CCO 1.0 http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Library_Walk_24.JPG?uselang=sv
