Klimat- och miljöpåverkan

COP26 i Glasgow år 2021 underströk FN:s vetenskapliga klimatpanel IPCC i en rapport återigen att utsläppen av klimatpåverkande gaser inte minskar i den takt som behövs för att nå Paris­avtalets mål om att begränsa temperaturökningen till 1,5 grader. Den globala omställningstakten behöver öka och Sverige måste se till att de svenska klimatmålen är i linje med Paris­avtalets 1,5-gradersmål.

Tech­branschen kan bidra genom att minska de egna utsläppen – och genom produkter och tjänster som möjliggör andra aktörers minskade utsläpp.

EU-kommissionen bedömer techsektorns andel av de globala koldioxidutsläppen till strax över 2 procent men det finns även studier som visar att techsektorns påverkan kan motsvara uppemot 2,1–3,9 procent av de totala koldioxidutsläppen. EU-kommissionen har också gjort prognosen att sektorns utsläpp, om inga insatser görs för att de ska minska, kan öka världens totala koldioxidutsläpp år 2040, till följd av ökad digitalisering.

Techsektorns totala effekt på globala koldioxidutsläpp beror på i vilken grad sektorn kan ersätta mer traditionella, koldioxidintensiva aktiviteter och i vilken utsträckning den erbjuder eller bidrar med nya aktiviteter som ökar elanvändningen och hur denna el framställs. Det förstnämnda kan minska de totala utsläppen medan det sistnämnda, i värsta fall, kan öka dessa.

Samtidigt kan en ökad digitalisering föra med sig minskade utsläpp i andra sektorer, exempelvis har utbyggnad och användning av 5G-teknologi potential att minska de globala utsläppen med 15 procent.

Många techbolag vill redovisa sitt klimatarbete på ett öppet och trovärdigt sätt. Många företag använder för sin redovisning Greenhouse Gas Protocol (GHG-protokollet), vilket är världens mest använda standard för att beräkna och rapportera utsläpp av växthusgaser i hela värdekedjan:

Scope 1: Alla utsläpp från företaget själv som är inom deras kontroll. Det inkluderar exempelvis utsläpp från bränslen i fabriker företag äger, uppvärmning som företaget själv producerar och företagsbilar.

Scope 2: Indirekta utsläpp från exempelvis förbrukning av el, fjärrvärme och fjärrkyla.

Scope 3: De indirekta växthusgasutsläppen, utöver inköpt energi, som sker utanför företagets gränser. Dessa utsläpp delas ofta upp i så kallade uppströms och nedströms utsläpp beroende på om de sker före den egna verksamheten eller efter den egna verksamheten i kedjan (illustreras i bild 1 nedan).

Det mesta av svenska tech­företags växthusgasutsläpp ligger i det som benämns Scope 3.

För att få tag i Scope 3-data måste företag jobba med sina leverantörer, anställda och ibland även kunder, vilket gör att det är ett mer omfattande arbete förenat med flera antaganden. Samtidigt är ett aktivt arbete med minskade Scope 3-utsläpp den insats som ger störst effekt totalt.

Det blir även vanligare att tech­företag arbetar med det som benämns uteblivna utsläpp (ibland benämnt Scope 4). Dessa beräkningar synliggör digitaliseringens potential att bidra till att företag blir leverantörer av fossilfria lösningar.

Den ideella föreningen Digitaliseringskonsulterna31, arbetar inom ramen för sin färdplan för Fossilfritt Sverige med att ta fram ett eget ramverk för att kunna redovisa branschens positiva och negativa bidrag inom Scope 1–4, inklusive uteblivna utsläpp.

Ett liknande arbete pågår även inom EU där ett antal tech­företag tagit initiativ till European Green Digital Coalition.

Samtidigt som tech­branschen möter utmaningen i att minska den egna branschens utsläpp finns en unik möjlighet att minska även andra sektorers utsläpp och energianvändning, och därigenom bidra till lägre netto totalt även om den egna sektorns andel ökar framöver.

Datacenter är en förutsättning för att mycket av det vi tar för givet i våra moderna samhällen ska fungera. Ökande efterfrågan på processorkraft och molnlagring är en trend som accelererat och en allt större del av våra liv innehåller inslag där data ska processas och lagras. Samtidigt står datacentren för en stor andel av tech­branschens energianvändning och det finns betydande vinster att göra genom att planera, bygga och driva datacenter mer effektivt, liksom att i högre grad integrera dem i stadsplanering och att ta vara på den värme som skapas genom att exempelvis värma bostäder eller industrier via fjärrvärmenäten.

Antalet internetanvändare i världen har sedan 2010 mer än dubblerats. Under samma period har den globala internet­trafiken ökat femton gånger, motsvarande en ökning på nästan 30 procent per år. Enligt International Data Corporation skapades, insamlades, kopierades och konsumerades uppskattningsvis 64,2 zettabyte (triljarder gigabyte) data år 2020. Det är en ökning med närmare 5 000 procent på bara tio år. Som en följd har arbetsbelastningen, så kallat ”workloads”, på världens datacenter tiodubblats.

Tech­branschen står inför ett antal utmaningar för att kunna möta denna efterfrågan på ett så klimat- och miljömässigt hållbart sätt som möjligt.

Svenska datacenter tillhör de mest energieffektiva i världen och många svenska datacenter­företag har ett tydligt hållbarhetsfokus i sitt arbete. De planerar, bygger och driver datacenter effektivt med så liten miljöpåverkan som möjligt.

Kylningen av datacenter är en orsak till hög energianvändning och internationellt finns det en stor efterfrågan på energieffektiva datacenter. Sverige särskiljer sig med ett kallt klimat som minskar behovet av kylning och en låg klimatpåverkan till följd av en nästintill fossilfri elmix. Sverige har också lägre risk för naturkatastrofer och ett stabilt politiskt klimat. Genom att placera datacenter i Sverige minskar techsektorns internationella klimatavtryck.

Sverige har väldigt goda förutsättningar att vara platsen för de datacenter och andra nätverkslösningar som krävs för att möta den exponentiellt ökande datahanteringen och internetanvändningen. Men det finns en utmaning i att nyttja kapaciteten i anläggningarna
optimalt. Utvecklingen måste stimuleras så att fler
företag och andra aktörer väljer att dela på datacentrens kapacitet, exempelvis genom att hyra in sig i de befintliga. Den sänkta energiskatten har underlättat för att ett flertal internationella företag valt att förlägga datacenter här, vilket är positivt ur ett hållbarhetsperspektiv.
Nuvarande utformning av energiskatten gynnar dock inte gemensam, mer effektiv användning av anläggningarna.

Kemikalier finns överallt runt omkring oss. Det faktum att it-produkter innehåller kemikalier innebär att tech­branschen behöver förhålla sig till detta under en produkts hela livscykel: i tillverkningen, under användningen och när den ska återvinnas eller förbrännas. Fel hanterade
riskerar kemikalier att läcka ut i miljön. Kemikalier som inte är testade och godkända riskerar att skada människor som hanterar dem, exempelvis arbetare på komponent- och slutmonteringsfabriker.

Komplexiteten i it-industrins globala leverantörskedjor, med import och export av kemikalier och komponenter, gör att det även för tillverkare och återförsäljare kan vara svårt att veta exakt vilka kemikalier en produkt innehåller.

Tillverkare av produkter och tjänster är ansvariga
för att möta all tillämplig lagstiftning om bland annat kemiskt innehåll. Information om varors innehåll av
kemiska ämnen syftar till att skapa förutsättningar för riskminskning genom att alla produktions- och hanteringsled får tillräcklig information för att kunna bidra till utveckling av produkter i enlighet med miljöbalken och i linje med miljökvalitetsmålet ”giftfri miljö”. Risk för människa och miljö kan föreligga om avfallet från dessa produkter inte tas om hand enligt gällande föreskrifter vid återvinning. Därför är det viktigt att strukturer finns på plats för att säkert återvinna elektronikavfall.

Tech­branschen har och tar ett stort ansvar för att minska förekomsten av skadliga kemikalier under en produkts hela livscykel. Tech­branschen tog redan 2006 fram en internationell och standardiserad miljödeklaration för olika produkters innehåll, däribland kemikalier. Deklarationen uppdateras löpande för att göra det enklare för köpare att jämföra innehållet i olika leverantörers produkter.

I Sverige är insamlingen och hanteringen av elektronik en viktig del av det så kallade producent­ansvaret som infördes år 2001. Då skapade elektronikproducenterna via bransch­organisationerna, däribland TechSverige, en gemensam tjänst för att göra återvinningsprocessen smidigare, El-kretsen. El-kretsens uppgift är att hjälpa producenterna att uppfylla sitt producentansvar genom att erbjuda ett rikstäckande insamlingssystem för att möjliggöra att elektroniska produkter hanteras och återvinns i enlighet med gällande lagar och regler.

Regeringens politik är att Sverige bör gå före och vara drivande för att minska icke önskvärda kemikalier i människors hemmiljö och införde därför 2017 en skatt på kemikalier i viss elektronik som tillverkas, säljs eller tas in i Sverige (den så kallade elektronikskatten eller kemikalieskatten). Syftet med skatten är att stimulera tillverkarna av de beskattade produkterna att använda bättre alternativa kemikalier, främst i flamskyddsmedel.

På uppdrag av regeringen har Kemikalieinspektionen och Skatteverket utrett skattens effekt och vilka ändringar som borde genomföras för att göra lagen mer effektiv.

Myndigheterna kom till slutsatsen att skatten inte uppnått miljömålen, eftersom den i stort inte förändrat användningen av flamskyddsmedel i elektronik, att den inte är kostnadseffektiv, att den ökat priserna för konsumenter och att den är administrativt betungande för företag.

Skatten utgör även ett hinder för tech­branschens möjligheter att återbruka produkter via it-återförsäljare. Tech­branschen stödjer ambitionen att minska icke önskvärda kemikalier men arbetet med att minska dessa ämnen bör i stället ske på EU-nivå. Lagen om elektronik-
skatt bör avskaffas och Sverige bör i stället vara drivande
för EU-gemensamma regler på kemikalieområdet, likt man tidigare framgångsrikt gjort med förbudet av PFAS-ämnen.