Skolan och den förödande bristen på nationell IT-politisk strategi
Min kollega Mikael von Otter & jag besökte idag företrädarna X och Y för den offentliga institutionen Z som har kopplingar till utbildningsväsendet. Än en gång blev vi varse den förödande effekten av att vi på utbildningsområdet, liksom dessvärre på de flesta andra områdena i vårt land, saknar en IT-politisk strategi. De flesta europeiska länder med både självaktning och insikt om det globaliserade samhällets förändringskrav ser till att lägga järnet på att få in IT i skolundervisningen – inte minst för att möta konkurrensen från Asien. I Sverige icke så. Med den annars högsvansande utbildningsministern Jan Björklund i spetsen ser vi till att effektivt blunda oss in i framtiden. Ett blundande som kan bli tidernas blunder. Dessvärre är han inte ensam. Bortsett från några enstaka politiker på lägre nivå tycks det råda konsensus från centralt håll att IT-användningen i undervisningen är en icke-fråga.
Att IT i undervisningen inte drivs mer effektivt tycks bygga på ett antal villfarelser.
Villfarelse nummer 1: IT behövs inte i undervisningen, det distraherar bara. Barnen spelar bara spel, chattar med varandra eller använder Internet för att fuska till sig information. Papper och penna duger gott, det funkade på min tid, det är ”genuint”.
Kommentar: Förutom den uppenbara invändningen att ingen vuxen skulle gå med på att jobba helt icke-datoriserat, eller för den delen hävda att det vore effektivt, så kan man fråga sig varför ungdomarna, som i andra fall är effektiva användare av IT, inte skulle kunna få använda sina färdigheter i skolan. Effekten av att helt överlåta till eleverna att på sin fritid (med föräldrarnas utrustning och vägledning) förkovra sig inom IT leder därtill till klasskillnader, en effekt som bekräftats av en OECD-studie. Visst, det kräver disciplin och ledarskap från lärarna att få in IT i undervisningen, och det innebär ett antal övergångsproblem att införa ett nytt sätt att undervisa. Det är dock inget skäl att blunda och hålla tillbaka den utveckling som ändå är på gång.
Villfarelse nummer 2: Det finns inga bra IT-läromedel. De som finns har låsningar till enskilda leverantörer.
Kommentar: Att det inte finns effektiva läromedel är nonsens. Vi har flera läromedelsutgivare som levererar tjänster som tillämpas med omvittnat positivt resultat i hundratals skolor i landet, och tiotusentals skolor utomlands. Det stora problemet är att vuxengenerationen är okunniga om hur själva lärosituationen ser ut när man använder IT, vilket helt enkelt beror på att man endast har den månghundraåriga modellen med katederundervisning för ögonen. Att vanliga vuxna har denna begränsade fantasi må vara hänt, men att ledande politiker, vars förbannade skyldighet är att ta fram ett framtidssäkrat effektivt utbildningssystem, bygger sin uppfattning om undervisningssituationen på denna förlegade modell är ren skandal.
Visst finns problem såsom bristande enhetlighet och kompatibilitet mellan system, men dessa skulle lösas av sig själv om någon från centralt håll sa: Nu är det IT i undervisningen som gäller! Då skulle det bli mer fart på alla huvudmän att få ordning på rutinerna.
Villfarelse nummer 3: Det finns inga bevis för att IT i undervisningen leder till bättre studieresultat.
Kommentar: Det finns mängder av studier, framför allt från utlandet, som pekar på bättre resultat, främst i form av positiva omdömen från lärare som implementerat IT i undervisningen. Visst, det är svårt att strikt leda i bevis kopplingen mellan användning och IT-baserade läromedel och förbättrade studieresultat, men det har göra med de metodologiska problem det innebär att göra jämförande studer där just effekten av IT-användning studeras isolerat.
Men framför allt: Kom igen nu! Kolla, och smaka på formuleringen igen: ”Det finns inga bevis för att IT i undervisningen leder till bättre studieresultat.” Hoppa tjugo år i framtiden och utsagan blir skrattretande. Kanske var det så som den polska försvarsmakten resonerade sommaren 1939: ”Det finns inga bevis för att motoriserade stridsförband skulle ha större slagkraft än hästburna”. De hade säkert rätt när det gällde frågan om tillgång till ”evidens” , men de kom rätt snart att övermannas av verkligheten.