”Hur långt har ni skolpolitiker kommit med att införa SAMR?” = frågan alla IT-intresserade föräldrar bör ställa

Jag var ute idag 18/4 på SETT-dagarna på Kistamässan och lyssnade på Ruben R. Puentedura, argentinsk-amerikansk forskare i modern pedagogik. Han har lanserat en särskild modell, SAMR (substitution-amplification-modification-redefinition), som belyser de olika nivåer som digitala hjälpmedel kan utveckla skolundervisningen (jfr bild, där nivåerna översatts till svenska). Han har under ett par årtionden följt digitala satsningar som gjorts jorden runt, med särskild fokus på delstaten Maine, som redan för tio år sedan bestämde att varje elev skulle få var sin dator (”en-till-en”, enligt den jargong som utvecklats).

Puenteduras forskning visar entydigt att det är först när skolorna lyfter sig över ”förbättring”-nivån som de stora resultatförbättringarna inträffar. Det är när undervisningen i grunden förändras, med inslag av socialt och kollaborativt lärande, och med medier som inte har sin motsvarighet i den analoga världen, som både elever och lärare gör stora kliv i att utveckla lärandet.

För den med erfarenhet från IT-branschen kan slutsatserna verka banala, ”vi vet” att det krävs verksamhetsutveckling för att IT-lösningar ska komma till sin fulla rätt, och att ett stort ansvar vilar på verksamhetsledningen. Skolan är emellertid i mångt mycket nybörjare på detta område, men det hindrar inte oss som medborgare och föräldrar att ställa krav på att skolan utvecklas så att våra barn verkligen får den kompetens, både digitala och generella, som morgondagens arbetsmarknad kräver.

Ett första steg borde vara att vi kräver att alla i skolans värld med en ledarroll, från Jan Björklund och ner, ska ha örnkoll på SAMR-modellen, med den enorma utvecklingspotential som den innebär. Att det sedan är ett långdraget och enträget arbete som krävs att utveckla verksamheten, med ideliga felskär, vet vi också från IT-branschen. Men det är inte skäl från att avstå från att jobba mot de stora resultatförbättringarna.