Hoppa till innehåll

Mängder av kreativa vidareutbildningsinitiativ finns, men när blir de huvudspår i utbildningssystemet?

Digital Assembly i Sofia, Bulgarien, tisdag, dag 2. På förmiddagen inspirerande beskrivningar av IT:s möjligheter inom vården, grillning av Roberto Viola, EU-kommissionens generaldirektör för digitala frågor samt signering av avtal rörande CAM Corridors, en satsning på uppkopplade och/eller självkörande fordon där dessa fritt kan passera gränser och därigenom testa gränsöverskridande trafiksäkerhet, datatillgång och datakvalitet.

På eftermiddagen, som ett av flera parallella spår, är det dags för mig att ingå i en av två paneler som behandlar ämnet Digital skills for labour market inclusion: reskilling of the labour force and jobs for young people. Min mission för dagen är att torgföra tesen att ”utbildningssystemet” – lärosäten, yrkeshögskolor, folkbildning m.m. – måste kunna erbjuda naturliga vidareutbildningsvägar för yrkesarbetande vuxna, på samma sätt som det finns självklara vägar för dem som går ut gymnasiet.

I den första panelen presenterar sig två damer som är väl värda att titta på – se gärna på videoinspelningen från och med 29:e minuten. Den första är Rosanna Kurrer som startat CyberWayFinder, ett företag som i samarbete med IT-säkerhetsföretag erbjuder treåriga specialutbildningar för personer i ”mid-career” som vill skola om sig till IT-säkerhetsexperter. Utbildningen har två utmärkande drag. Det första är att den uteslutande rekryterar kvinnor, med motiveringen att könsfördelningen bland IT-säkerhetsexperter är extremt sned, även med IT-branschmått mätt – i Europa endast 2 % är kvinnor. Det andra är att det inte ställs några tekniska förkunskapskrav. Allt handlar om mjuka kompetenser och learning-by-doing i samarbete med företagen. Och företagen är mycket nöjda.

Den andra (från 36:e minuten) är Susan McCambridge, som leder en av verksamheterna inom Belfast Met, en statligt finansierad vidareutbildningsverksamhet i Nordirland. McCambridge ansvarar för ”emerging technologies training courses”, där hon i mycket nära samarbete med tech-bolag tillhandahåller skräddarsydda kurser, där flera tusen personer – både med och utan tidigare teknisk bakgrund – har fått IT-specialistkompetenser. Även i detta fall handlar det till stor del om mjuka kompetenser om learning-by-doing.

I den andra panelen – ”min” panel – som leds av Cecilia Bonefeldt-Dahl, generalsekreterare i Digital Europe, fick jag inleda samtalet (ca 1.15.00) med att framföra tesen att alla de goda exempel på vidareutbildningssatsningar inte bara behöver skalas upp – de behöver göras till naturliga huvudspår. I panelen hade jag sällskap av Lie Junius, public policy-ansvarig på Google i Bryssel. Hon sammanfattade erfarenheterna av Googles utbildningssatsningar (ca 1.23.00) med följande fem framgångsfaktorer:

  • Nära samarbeten (partnerships) mellan utbildare, intresseorganisationer och företag.
  • Skräddarsydd utformning, även när utbildningarna skalas upp.
  • Vikten av långsiktiga mjuka kompetenser som säkerhetsmedvetenhet, affärsmannaskap, kreativitet och samarbetsförmåga.
  • Genusmedvetenhet.
  • Neutralitet i förhållande till olika tekniska plattformar (”be platform agnostic”).

Budskapet i min slutkläm (ca 1.55.00) var att dessa Googles fem framgångsfaktorer, liksom erfarenheterna från CyberWayFinder och Belfast Met, bör vara självklara ingredienser i all högre utbildning.