Enligt tidigare undersökningar från EU-kommissionen härrör omkring 2 % av koldioxidutsläppen i Europa från användningen av IT- och telekomrelaterade produkter när tjänster tillhandahålls. Liknande undersökningar, på global nivå, visar på runt 1,4%. (En undersökning som visar detta är t ex denna https://www.mdpi.com/2071-1050/10/9/3027

I takt med att antalet och användningen av IT- och telekomprodukter växer världen över ökar också branschens koldioxidutsläpp och energiförbrukning.

Övriga sektorer inom ekonomin och samhället står dock för de återstående 98 % av koldioxidutsläppen. Branschen tillhandahåller en mängd innovativa IT- och telekomlösningar som minskar miljöbelastningen inom en rad områden i samhället. Det finns lösningar för att ersätta fysiska resor, effektivisera och optimera transporter och möten, samt styra och reglera processer inom industrin, fiske och jordbruk samt inom boende och byggande. Här väntas tech­branschen i störst utsträckning kunna bidra till minskade koldioxidutsläpp i samhället och på så sätt bidra till en hållbar samhälls­utveckling.

I EU:s ekodesigndirektivet finns minimikrav för olika produkters högsta tillåtna energiförbrukning. Det finns krav beträffande TV-apparater, enkla digitalboxar, bildskärmar och externa nätaggregat samt stand-by förbrukning. Europeiska kommissionen har föreslagit att fler produktkategorier inom branschen ska omfattas av direktivet under de närmaste åren.

Den 1 mars 2021 uppdaterades EU-energimärkningen för vissa produktgrupper (bl.a. TV och bildskärmar). Skalan ändrades till A-G (från gamla skalan A+++-D) och funktioner som visas på energimärkningsetiketten ändrades. Även beräkningarna för energimärkningarna uppdaterades och den nya märkningen går därmed inte att direkt jämföra med den gamla.

Ja, det finns ett relativt stort antal frivilliga initiativ med syfte att ytterligare effektivisera IT- och telekomprodukternas energiförbrukning. Inom EU har det t.ex. tagits fram en s.k. ”Code of Conduct” (CoC) för bland annat bredbandskommunikationsutrustning, digitalboxar och datahallar. Läs mer på Kommissionens webbplats https://ec.europa.eu/jrc/en/energy-efficiency/code-conduct/datacentres .

Vidare finns det en s.k. Voluntary Agreement (VA) mellan EU och IT- och telekomindustrin avseende laddare för mobiltelefoner samt för skrivarprodukter som syftar till att energieffektivisera produkterna.

Standardiserings­organisationer såsom ETSI (för telekomsektorn) tar också fram standarder gällande energiförbrukning (läs mer under Miljölagstiftning).

”GreenGrid” är ett annat icke-vinstdrivande initiativ på global nivå mellan det privata och offentliga för att öka resurseffektiviteten i bland annat datahallar.

ENERGY STAR® är en amerikansk energieffektivitetsmärkning som har funnits sedan 1992. Syftet är att tillhandahålla enkel och trovärdig information till konsumenter och företag för att möjliggöra välinformerade beslut vid köp av produkter med målet att minska energiförbrukningen för produkter och samtidigt ge konsumenten kostnadsbesparingar. Bakom märkningen står den amerikanska energimyndigheten och deras motsvarighet till det svenska Naturvårdsverket (Environmental Protection Agency, EPA).

Denna globala energimärkning används ofta som krav i offentliga och privata upphandlingar i Sverige liksom i flera andra länder.

Mer information hittar du på www.energystar.gov

Seden mitten av 90-talet har de flesta medlems­företag slutat att använda flamskyddsmedel tillhörande familjerna PBB och PBDE, ämnen som EU förbjöd 2006 genom det s.k. RoHS-direktivet (läs mer under Miljölagstiftning). Andra ämnen som branschen fasat ut är bly, kvicksilver och kadmium i batterier, samt vissa klorparaffiner. 2010 började en aktiv utfasning av kvicksilver i platta skärmar både i bärbara datorer samt i TV-apparater och har idag helt fasats ut.

Branschen söker nu intensivt efter bra alternativ till ftalater (mjukgörare) som används som används för att göra plaster och gummi mjukt, i exempelvis elkablar. Många företag har även beslutat att minska sin användning av PVC i både produkter och förpackningsmaterial.

När kemiska ämnen ska bytas ut eller ersättas krävs det stor försiktighet då det nya ämnet, substitutet, kanske bara är bristfälligt undersökt vad gäller dess miljöegenskaper. Att introducera nya ämnen kräver med andra ord omfattande utredningar. Vidare måste substitutens tekniska egenskaper vara minst lika goda som de ämnen de ska ersätta.

Främst gäller det kemiska ämnen på kandidatlistan till EU:s kemikalieförordning REACH. Dessa kan man hitta på www.echa.europa.eu
(Läs mer under Lagstiftning)

Den absoluta majoriteten av kemiska ämnen i IT- och telekomprodukter är kemiskt bundna i produkternas olika delar, t ex i dess plaster och utgör därför inte någon risk vid avsedd användning. För detta har tillverkaren ett lagligt produktansvar. Risker för människa och miljö kan föreligga om avfallet från dessa produkter inte tas omhand enligt gällande föreskrifter vid återvinning.

Branschen har också tagit fram en standardiserad och internationell miljödeklaration, ECMA-370, för att kommunicera miljöinformation gällande produkters innehåll och påverkan. Läs mer om denna på www.ecma-international.org.

Kemikalieskatten är en punktskatt som infördes den 1 juli 2017 på hemelektronik och vitvaror som säljs i Sverige, se ytterligare info på Skatteverkets webbplats. Syftet med skatten är att uppmuntra leverantörer att använda mindre miljöskadliga flamskyddsmedel. Hittills har företag som varit baserade utomlands eller skickat varor från lager i andra länder inte behövt betala kemikalieskatt. Från och med den 1 oktober 2020 gäller dock kemikalieskatten även utländska företag som säljer varor till konsumenter i Sverige.

TechSverige och ett antal andra bransch­organisationer har framfört och framför kritik mot hur skatten utformats, se kemikalieskatten.se. Regeringen gav under 2020 Kemikalieinspektionen och Skatteverket i uppdrag att utvärdera kemikalieskatten för att ta reda på om den haft avsedd effekt, dvs om de beskattade företagen har ändrat sina produkters kemiska innehåll. Myndigheterna ska även se över behovet av ändringar av skatten så att den leder till det uppsatta målet, vilket ska redovisas i maj 2021. TechSverige deltar aktivt i detta arbete.

Myndigheternas utvärdering har inte kunnat fastställa att förekomsten av klor, brom och fosfor i flamskyddsmedel har minskat i människors hemmiljö till följd av kemikalieskatten.

“De flesta företag, som vi pratat med, uppger att skatten inte har påverkat vilka varor de köper och säljer vidare. Det finns indikationer på att skatten har påverkat ett fåtal företags arbete med att fasa ut farliga flamskyddsmedel. Den ersättning av farliga ämnen som genomförts med skatten som drivkraft har alltså varit begränsad och inneburit höga initiala samhällskostnader”, säger Charlotte Berg, projektledare på Skatteverket.

Den administrativa bördan kopplat till kemikalieskatten upplevs av många företag som betungande. Dels hanteras administrativa rutiner kring skatten i manuella processer, dels är det tidskrävande och kostsamt att få fram information om varans kemiska innehåll.

Se Skatteverkets hemsida om hela resultatet från denna utvärdering här: https://www.skatteverket.se/omoss/press/nyheter/2020/nyheter/kemikalieskattenharbegransadeffekt.5.569165a01749e7ae789e31.html?fbclid=IwAR2_ZDWrEBxSPIcRRFkMtt_6BuPYm-sj_F8UvYNO1e044GwTfOqY-EEGkeQ

Miljökrav på IT- och telekomrelaterade produkter delas in i tre kategorier:

• Ekodesignkrav

• Förbud mot användning av vissa farliga substanser

• Producentansvar (återvinning)

Inom EU finns specifika direktiv inom alla dessa tre områden:

Ekodesigndirektivet (2009/125/EG): Ekodesigndirektivet är ett ramdirektiv där produktkrav för olika kategorier av produkter ställs i form av olika ”genomförandeåtgärder” vilka i sin tur publiceras som förordningar. Arbete pågår kontinuerligt med att undersöka om det finns behov av lagstiftning inom olika produktgrupper. Dessa produktgrupper identifieras i ett särskilt arbetsprogram. De flesta förordningar som hittills tagits fram har endast innehållit krav på maximalt tillåten effektförbrukning i viloläge och/eller användningsläge för IT- och telekomprodukter. Diskussioner pågår om att även föra in krav som förenklar återvinningsprocessen, för att på så sätt stimulera en ”cirkulär ekonomi” där elektronikskrot blir till råmaterial för nästa generation produkter.

Direktivet om begränsning av användning av vissa farliga ämnen i elektrisk och elektronisk utrustning – ”RoHS2”, (2011/65/EU), tillämpas sedan januari 2013. Direktivet innehåller krav på tillverkardeklaration, CE-märkning samt framtagande av teknisk dokumentation som bevis på uppfyllande.

För användningen av kemiska substanser direkt och i varor gäller också den s.k. REACH-förordningen (1907/2006). REACH innehåller informationskrav, tillståndskrav och förbud mot användning av vissa kemikalier.

WEEE-direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning((2012/19/EU).

Förpackningsdirektivet 94/62/EG ställer krav på förpackningar och deras återvinning.

Batteriinsamlingen inom EU styrs av direktiv 2006/66/EG med tillägg av direktiv 2013/56/EU. I Sverige införlivades direktivet genom en ny svensk batteriförordning som trädde i kraft den 1 januari 2009.

Förutom produktrelaterade direktiv finns också ett direktiv om energieffektivitet (2012/27/EU) (vilket uppdaterades med genom direktivet 2018/2002/EU). Avsikten med direktivet är att minska EU:s energiförbrukning med 32% fram till 2030 jämfört med ”business as usual”. Direktivet specificerar bland annat krav på energibesparingar hos energileverantörerna, tillhandahållande av avancerade energimätare, offentlig upphandling, energirenovering av offentliga byggnader samt tillhandahållande av energibesiktningar. Dessa energibesiktningar ska erbjudas till små- och medelstora företag (SME). För övriga företag blir energibesiktningar obligatoriska, vilket beskrivs i lagen (2014:266) om energikartläggning i stora företag (EKL). En första kartläggning skulle rapporteras in under våren 2017 för att därefter genomföras minst vart 4:e år. Detaljerad information fås av Energimyndigheten.

Förordningar är direkt gällande som lag i medlemsstaterna medan direktiv istället anger vilket eller vilka krav som medlemsländerna ska införliva i sin nationella lagstiftning. Detta ger en viss risk för små nationella avvikelser. De flesta produktlagstiftningskrav formuleras som direktiv.

2016 gjordes en ändring i årsredovisningslagen (1995:1554) då krav på obligatorisk hållbarhetsredovisning lades till. Många av TechSveriges medlemmar omfattas av detta krav.

De svenska företag som omfattas av kravet på hållbarhetsredovisning är företag som uppfyller minst två av följande tre kriterier:

• fler än 250 anställda
• en omsättning över 350 MSEK
• en balansomslutning över 175 MSEK

En obligatorisk redovisning av stora företags arbete med hållbarhetsfrågor ska innehålla de icke-finansiella upplysningar som behövs för förståelsen av företagets utveckling, ställning, resultat och konsekvenserna av dess verksamhet. Rapporten ska minst innehålla information om miljö, personal och sociala förhållanden, respekt för mänskliga rättigheter och korruption. Första året då redovisningen skulle tas fram var för verksamhetsåret 2017.

I Sverige har Energimyndigheten, Kemikalieinspektionen samt Naturvårdsverket detaljerad information om vilka lagkrav som ställs för olika produkter.

Kommerskollegium kan också ge hjälp gällande vilka krav som ställs på produkter i andra länder.

För globala krav kan man också få hjälp av världshandels­organisationen WTOs förteckning över sina medlemmars kontaktpunkter för information gällande nationella tekniska regler. https://www.wto.org/english/tratop_e/envir_e/envir_e.htm

• De skapar tillförlitliga metoder att styra miljöarbetet
• De hjälper företag att efterleva lagar och policys som exempelvis tas fram inom EU.
• De möjliggör bättre mätvärden för jämförelse.
• De gör att företag enklare kan påvisa sitt miljöarbete då de kan certifiera sig efter att ha blivit granskat av ett oberoende externt certifieringsorgan.
• Uppvisande av ett giltigt certifikat innebär ett aktivt arbete som granskas periodiskt.

Exempel på standarder inom hållbarhet:

ISO14001 – standard för miljöledningssystem

ISO14008 – standard för monetär värdering av miljöaspekter

ISO14033 – standard för kvantitativ miljöinformation

ISO14034 – standard för miljöledning – verifiering av miljöteknik

ISO26000 – vägledande standarder för socialt ansvarstagande

ISO27001 – ledningssystem för informations­säkerhet

ISO45001 – ledningssystem för arbetsmiljö

ISO50001 – Standard för energiledningssystem

Därtill finns flertalet tekniska standarder för olika sektorer. I Europa hittar man:

El-standarder hos Cenelec

Telecomstandarder hos ETSI

Standarder hos CEN

I princip alla kunder ställer krav på produkternas energieffektivitet. Mycket vanliga krav är att IT-produkter ska möta de senaste kraven enligt ”ENERGY STAR” och/eller andra miljömärkningar, men även EU:s Code of Conduct för mobiltelefoner samt tillhörande laddare. Andra vanliga förekommande krav gäller produktens ljudnivå och hantering av produktens livscykel samt krav gällande kemiskt innehåll (t ex att vissa flamskyddsmedel inte får förekomma), RoHS- och REACH-deklarationer.

Se mer under avsnittet ”Kemiska ämnen och material”.

Vid privat upphandling finns det inga begränsningar. Vid offentlig upphandling måste dock de grundläggande principerna enligt Lagen om Offentlig Upphandling (LOU) beaktas. Där framgår bl.a. att miljökrav måste vara kopplade till själva föremålet för upphandlingen, kraven måste vara möjliga att kontrollera och följa upp, kraven får inte vara godtyckliga eller uppenbart osakliga och inte heller gynna eller missgynna vissa leverantörer.

Kunden kan även ställa krav på att bifoga hållbarhetsredovisningen, alternativt att den upphandlande myndigheten tillhandahåller länk till extern sida, t.ex. ansvarsfullt.se där en hållbarhetsredovisning kan göras för anbudet i fråga.

Det finns flera olika typer av dokument och vid offentlig upphandling ska samtliga dessa nedanstående verifikat accepteras som likvärdiga för att ett visst miljökrav ska betraktas som uppfyllt:

Branschens egen miljödeklaration enligt ECMA-370 (The Eco Declaration) som sedan 2006 är en internationell standard och finns för gratis nedladdning på www.ecma-international.org.

Miljömärkningscertifikat genom t ex EU blomman, tyska Blå Ängeln, nordiska Svanen, TCO Certified samt Epeat Registry. De två sistnämnda omfattar både sociala krav och miljökrav.

Företagsinterna/-specifika miljödeklarationer.

S.k. leverantörsförsäkran – ett av leverantören signerat dokument om hur ett visst krav uppfylls.

Declaration of Conformity eller EU-försäkran, vilket är ett dokument där tillverkaren av en produkt intygar att produkten uppfyller de krav som ställs i relevanta EU-direktiv. Varje CE-märkt produkt måste ha en EU-försäkran.

Man får endast använda de krav som uppfyller villkoren enligt Lagen om Offentlig Upphandling (LoU). Det ankommer därför på den upphandlande myndigheten att noga undersöka vilka miljömärkningsprinciper som är lämpliga.

Nej, detta är inte tillåtet. Däremot kan man vid förnyad konkurrensutsättning, d.v.s. vid själva avropsförfrågan, ge de miljökrav som från början var utvärderingskrav en högre eller lägre viktning.

Är svenska Upphandlingsmyndighetens kriterier lämpliga att använda vid upphandling?

De flesta krav lämpar sig väl vid offentlig upphandling då kriterierna har tagits fram i samråd med aktuella intressenter inom både det privata och det offentliga.

Ja, detta är viktigt och ett villkor enligt LOU:s princip om likabehandling.

Vår uppfattning är att om miljökrav går längre än de i EU:s direktiv och förordningar, kan det inkräkta på kravet avseende varors fria rörlighet inom EU.

Läs mer i Konkurrensverkets skrift ”Miljöhänsyn och sociala hänsyn i offentlig upphandling” (sidan 30 och 37) från 2011, ”Långsiktiga effekter av miljöanpassad upphandling” (4.2.3 Slutsatser) från 2017, samt i Kommerskollegiums skrift från november 2011 ”Inremarknadsguide för kommuner” (se särskilt checklista på s. 12).

EU GPP hemsida

EUs regler för offentlig upphandling hemsida

Upphandlingsmyndigheten https://www.upphandlingsmyndigheten.se/regler-och-lagstiftning/hallbarhet-i-upphandlingsreglerna

Produkter som möter energisparkraven enligt ENERGY STAR(R) https://www.energystar.gov/productfinder/

The Eco Declaration, miljödeklarationen enligt ECMA International https://www.ecma-international.org/publications/standards/Ecma-370.htm

Ja. För IT- och telekomprodukter finns det globalt sammantaget ett 70-tal olika miljömärken med varierande kriterier.

Ett miljömärke innehåller ett stort antal miljökrav som kan skilja sig en del åt mellan märkningarna, vilket kan vara förvirrande för konsumenter. Det som är positivt är dock att en konsument som vill välja produkter som är mindre miljöbelastande själv slipper sätta sig in i alla detaljer om de miljöproblem som finns för olika produkter och vilka krav man bör ställa om man väljer en produkt med en miljömärkning då samtliga märkningar garanterar en hög lägstanivå.

Ja, men antalet varierar avsevärt, dels mellan olika märken, dels mellan olika produktkategorier. Några av de märkningar som går att hitta på svenska marknaden är ENERGY STAR, TCO Certified, nordiska Svanen och EU Ecolabel. Mer information går att hitta på:

• www.energystar.gov

• www.tcocertified.se

• www.svanen.nu

• http://ec.europa.eu/environment/ecolabel/

I första hand för konsumenter som kanske varken har tid eller kompetens att sätta sig in i vad de olika kriterierna faktiskt innebär. Professionella inköpare och upphandlare däremot behöver ofta mer utförlig information och underliggande material för att göra en bedömning av produkter. Branschens miljödeklaration, IT Eco Declaration (enligt ECMA-370) är ett bra komplement vid dylika jämförelser.

IT-produkter tillverkas för en global marknad. På denna arena är antalet miljömärken, bara för en och samma produkt, mycket stort samt att det inom ramen för dessa ställs olika miljökrav. Det är därför inte kostnadseffektivt för industrin att tillhandahålla olika varianter av samma produktmodell som klarar respektive miljömärkes krav.

Enligt förordning om producentansvar för elutrustning (SFS 2014:1075) ska företag som för in, och sätter dylika produkter på den svenska marknaden, anmäla sig och redovisa uppgifter till Naturvårdsverkets EE-register om bl.a. mängden elutrustning och batterier som producenten satt på marknaden under föregående år samt insamlat och behandlat avfall.

Exempel på ytterligare krav som ställs:

• Produkterna ska märkas med den överkorsade soptunnan samt uppgifter som gör att det går att identifiera den ansvariga producenten.

• Producenten ska vara med i ett insamlingssystem (gäller hushållsprodukter; producenter av icke-hushållsprodukter kan ha egna system).

• Ta hand om avfallet från sina produkter.

• Upplysa och samråda om hur insamling av produkterna skall gå till.

Batterier kan innehålla ämnen som påverkar vår miljö negativt. Därför är det viktigt att alla batterier samlas in. Sedan den 1 januari 2009 är det producentansvar på batterier i Sverige. Det innebär att producenter ska ta ansvar för att alla batterier som säljs också samlas in och återvinns.

Som producent ska du bl.a. göra följande:

• Anmäla dig och redovisa i Naturvårdsverkets EE och batteriregister

• Märka dina batterier

• Vara med i ett insamlingssystem

• Upplysa och informera

EE- och Batteriregistret hos Naturvårdsverket är till för de företag som tillverkar och/eller importerar och säljer elektriska och elektroniska produkter (EE) och/eller batterier i Sverige. Här ska företaget anmäla sig och redovisa efterfrågade uppgifter.

Du som tillverkar och säljer elektriska och elektroniska produkter.

Du som för in och sedan säljer elektriska och elektroniska produkter.

Du som säljer direkt till en användare i annat land i EU, om det inte finns en producent där som tar emot produkterna (så kallad distansförsäljning)

EE-registret är även tillgängligt för producenter från andra EU-länder.

Producent är inte du som:

endast är återförsäljare i Sverige, det vill säga inte tillverkar eller för in produkter själv

endast är distributör (och inte för in)

endast lånar, hyr eller leasar ut el-produkter

Källa: www.naturvårdsverket.se

Vem är, inom ramen för producent­ansvaret för batterier, producent?

Du som tillverkar och säljer eller överlåter batterier i Sverige

Du som importerar och säljer eller överlåter batterier i Sverige

EE- och batteriregistret är även tillgängligt för producenter från andra EU-länder.

Producent är inte du som:

varken tillverkar eller importerar batterier själv, till exempel en återförsäljare av batterier

lånar, hyr eller leasar ut batterier.

Källa: www.naturvårdsverket.se

El-Kretsen har funnits sedan 2001 och bildades och ägs av näringslivet för att omhänderta den elektronik som satts på marknaden. TechSverige är en av ägarna. El-Kretsens uppgift är att hjälpa producenter att uppfylla kraven i lagen om producentansvar för elutrustning (SFS 2014:1075) samt förordning om producentansvar för batterier (SFS 2008:834) genom att erbjuda ett rikstäckande insamlingssystem.

Ja, det gör det. Recipo erbjuder elektronik­branschen kompletta återvinningslösningar och cirkulärt flöde av plasten i produkterna. Tillsammans med medlemmar, leverantörer och övriga samhället arbetar Recipro för att minimera de miljöeffekter och kostnader som är förknippade med uttjänta elektroniska produkter.

Recipo och El-Kretsen samarbetar och på så sätt täcker båda systemen in Sverige och kan erbjuda en heltäckande hantering av producent­ansvaret.

Batteriinsamlingen inom EU regleras i direktiv 2006/66/EG om batterier och ackumulatorer. I Sverige införlivades direktivet genom en ny svensk förordning om producentansvar för batterier (SFS 2008:834) som trädde i kraft den 1 januari 2009.

Man brukar tala om hållbarhet ur tre perspektiv: social, ekonomisk och ekologisk hållbarhet. Social hållbarhet sätter människan i fokus och handlar om våra mänskliga rättigheter, t.ex. frågor om diskriminering, arbetsmiljö, barnarbete och korruption. Vad som ingår i social hållbarhet speglar samhällets förväntningar vid en viss given tidpunkt och kan därför förändras. Förändringar i samhället leder till förändrade förväntningar på organisationer och organisationers sociala ansvarstagande kan därmed benämnas på olika sätt. Begreppen omfattar både organisationens interna arbete och det arbete som utförs i extern samverkan, exempelvis med leverantörer och andra i samhället.

Andra benämningar på social hållbarhet som också är förekommande är exempelvis:

CSR (Corporate Social Responsibility)

ESG som står för Environmental, Social and (corporate) Governance och är inte minst vanligt förekommande i finans­branschen men sprids nu till fler branscher. Inom detta begrepp ingår både miljömässig och social hållbarhet.

Eftersom branschen i stor utsträckning är global och konkurrensutsatt internationellt handlar många av de sociala utmaningarna i grunden om att samhälls­utvecklingen kommit olika långt i olika delar av världen. Att lagstiftning och efterlevnad av lagar som berör exempelvis miljö eller arbetsrätt inte har samma tradition, eller är lika etablerade i alla länder, innebär en stor utmaning för företag som vill verka på dessa marknader utan att göra eftergifter på sitt eget ansvarstagande. Bristande arbetsmiljö, oreglerad arbetstid, överträdelse av lagar om arbetstid och låga löner är några exempel på brister i det sociala ansvarstagande som fortfarande förekommer på många håll i världen.

Utmaningarna är gemensamma för många företag i tech­branschen, inte minst eftersom många företag använder samma underleverantörer av olika komponenter, och företagen arbetar både med egna och gemensamma insatser för att långsiktigt förbättra och förebygga de brister som finns.

I många delar av IT-branschen verkar företagen i en mycket lång kedja av leverantörsled, vilket gör utmaningen att garantera att de sociala och etiska kraven efterlevs i varje led av leverantörskedjan än större. Bilden nedan ger ett exempel på hur en leverantörskedja för en vanlig IT-produkt kan se ut och är tagen ut TechSveriges information om Hållbara leveranskedjor.

Att garantera socialt ansvarstagande i hela leverantörskedjan är ett komplext och omfattande arbete för företag som kan ha tusentals leverantörer. Särskilt stor är utmaningen att ställa och följa upp krav på de leverantörsled som följer efter det första ledet, dvs. underleverantörer till leverantörer.

Att garantera socialt ansvarstagande i hela leverantörskedjan är ett komplext och omfattande arbete för företag som kan ha tusentals leverantörer. Särskilt stor är utmaningen att ställa och följa upp krav på underliggande leverantörsled, dvs. underleverantörer till leverantörer.

Företagen i branschen arbetar, både med egna och gemensamma insatser, för att alla led i leverantörskedjan ska efterleva:

• ILO:s kärnkonventioner behandlar områden som diskriminering, barnarbete, frihet att organisera sig och tvångsarbete.

• FN:s konvention om barns rättigheter

• FN:s deklaration om mänskliga rättigheter

• FN:s Global Compact består av internationella principer kring mänskliga rättigheter, arbetsrättsliga frågor, miljö och korruption riktade till företag.

• Högt ställda krav på hälsa och säkerhet, miljö, etik, anti-korruption och begränsad användning av så kallade konfliktmineraler.

Exempel på verktyg som används på företagsnivå för att säkra socialt ansvarstagande i leverantörsleden:

• Ledningssystem

• Uppförandekod (Code of Conduct), med krav på socialt ansvarstagande

• Inköpskrav och leverantörsbedömningar

• Riskbedömningar

• System för leverantörs­rapportering av implementation av sociala krav

• Revision och inspektion av utvalda leverantörer

• Åtgärdsplaner vid brist på efterlevnad

• Extern kommunikation om efterlevnaden av sociala krav

Företag kan välja att ansluta sig till olika branschinitiativ. Exempel på branschinitiativ för att säkra socialt ansvarstagande i leverantörsleden:

RBA (Responsible Business Alliance), har utarbetat en gemensam uppförandekod som används av aktörer inom elektronikindustrin.

RMI (Responsible Mineral Initiative)

JEITA (Japan Electronics and Information Technology Industries Association) arbetar med flera olika initiativ inom hållbarhetsområdet.

GeSI (Global e-Sustainability Initiative/Global Enabling Sustainability Initiative)

JAC (Joint Audit Cooperation)

Många företag har interna system för att följa upp det egna hållbarhetsarbetet och kraven på ansvarstagande. IT- och telekom­branschen är positiv till att utvecklingen går mot att allt fler uppföljningar genomförs. Även om uppföljningen på plats är en stor utmaning för samtliga parter ger det bättre möjligheter att tillsammans verka för en bättre situation hos leverantörerna.

RBA erbjuder också arbetssätt och metoder för att genomföra uppföljande revisioner. Dessa revisioner genomförs ofta av tredjepartsrevisorer. Läs mer här.

Idag saknas heltäckande lagstiftning för området för social hållbarhet, men det finns ett flertal lagstiftande krav inom dess olika delar, exempelvis gällande organisationers ansvar för hållbarhets­rapportering, diskriminering och anti-korruption.

Sedan den 1 december 2016 är det lag på att svenska bolag som uppfyller minst två av följande tre kriterier måste upprätta en hållbarhets­rapport (lagen har tillämpats från räkenskapsåret 2017).:

fler än 250 anställda.

en omsättning över 350 MSEK.

en balansomslutning över 175 MSEK.

Hållbarhets­rapporten kan antingen utformas som en del av förvaltningsberättelsen eller som en separat bilaga skild från årsredovisningen. Hållbarhets­rapporten ska innehålla information om verksamhetens konsekvenser på följande områden: miljö, sociala förhållanden, personal, respekt för mänskliga rättigheter, motverkande av korruption. Syftet med lagen är att göra information om företags hållbarhetsarbete mer transparent och jämförbar.

På EU-nivå finns lagstiftning kring hållbarhets­rapportering för större företag (direktivet 2014/95/EU).

I Sverige föreslår regeringens proposition 2015/16:3 ”Tydligare redovisningsregler och nya rapporteringskrav för utvinningsindustrin” ändringar i reglerna om årsredovisning som gör det enklare för mindre företag att redovisa. Det tydliggörs bland annat vad som avses med ägarintresse, intresse­företag och gemensamt styrda företag. Propositionen innehåller även förslag till en ny lag om rapportering av betalningar till myndigheter från större företag verksamma i utvinningsindustrin.

Läs mer här https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/proposition/tydligare-redovisningsregler-och-nya_H3033

EU-förordning 2017/821 fastställer att EU-företag är skyldiga att se till att deras import av tenn, volfram, tantal och guld är ansvarsfull och att deras leveranskedjor inte bidrar till att finansiera väpnade konflikter. Förordningens regler om tillbörlig aktsamhet tillämpas från den 1 januari 2021.

I länderna utanför EU finns nationell lagstiftning som på olika sätt berör vad som ryms inom begreppet social hållbarhet, exempelvis om arbetsrätt och socialförsäkringar.

Företags arbete i riktning mot de globala hållbarhetsmålen (Sustainable Development Goals, SDG) är inte reglerat i lag men är trots allt vägledande för många av företagen i branschen.

FN:s fackliga organ för arbetslivsfrågor, ILO (International Labour Organization), har utarbetat ett stort antal konventioner inom det arbetsrättsliga området. Av dessa är åtta särskilt viktiga. De benämns kärnkonventioner och utgör en miniminivå för arbetsrätt inom alla stater och för alla arbetstagare globalt. ILO:s kärnkonventioner omfattar fyra områden: Föreningsfrihet och organisationsrätt, Tvångsarbete, Diskriminering och Barnarbete. De utgör tillsammans med FN:s barnkonvention och konventionen om mänskliga rättigheter ofta grunden vid utarbetande av uppförandekoder.

Läs mer om ILO.

Läs mer om FN:s barnkonvention och konventioner för mänskliga rättigheter.

Läs mer om ILO.

Läs mer om FN:s barnkonvention och konventioner för mänskliga rättigheter.

ISO 26000 (publicerad 2010) är en internationell standard för socialt ansvarstagande. Standarden innehåller endast frivilliga riktlinjer (inga regler) och leder därför inte till någon certifiering.

ISO 45001 är en internationell ledningssystemstandard för arbetsmiljö. Den hjälper organisationer med systematiskt arbetsmiljöarbete och ställer bland annat krav kring säkerhet, psykosocial arbetsmiljö, ledningens engagemang och medarbetarnas delaktighet. Under 2018 ersatte ISO 45001 den brittiska standarden OHSAS 18001, som tidigare har varit den vanligast förekommande på arbetsmiljöområdet.

Global Reporting Initiative (GRI) publicerade 2006 riktlinjer för redovisning av företags hållbarhetsarbete. Sedan 2016 är denna en standard. Arbetet med riktlinjerna startade under sent 1990-tal och involverade många intressentgrupper, vilket resulterade i att de täcker många skilda områden. Enligt GRI ger riktlinjerna också stöd för genomförande av aktiviteter för att stärka företags och organisationers ekonomiska, sociala och miljörelaterade värden.

UN Global Compact (grundat 2000) är ett initiativ och ett nätverk initierat av FN i syfte att skapa internationella principer kring mänskliga rättigheter, arbetsrättsliga frågor, miljö och korruption riktade till företag. Global Compacts tio grundprinciper grundar sig på FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, ILO:s grundläggande konventioner om de mänskliga rättigheterna i arbetslivet, Rio-deklarationen samt FN:s konvention mot korruption. Cirka 15 000 (2020) företag och andra samhällsaktörer från 160 länder, valt att på frivillig basis gå med i Global Compact och skriva under på dess principer.

SA 8000 är en internationell standard, som företag kan certifiera sig mot, i syfte att väga in sociala och etiska konsekvenser av sina aktiviteter i företagens ledningssystem.

Dow Jones Sustainability Index är ett instrument ämnat att hjälpa investerare att beakta hållbarhetsfrågor vid val av företag att investera i.

EcoVadis bedömer leverantörer från över 160 länder och över 190 branscher (2020) enligt en egen metod, utifrån företagets policyer, initiativ och resultat inom områden som berör miljö, arbetsrätt, företagspraxis, och leverantörskedja.

SB Insights publicerar årligen Sustainable Brand Index, som är den största varumärkesstudien (brand study) inom hållbarhet i Europa. Sustainable Brand Index mäter hur konsumenter och andra intressenter uppfattar varumärken och hur bra de jobbar med hållbarhet. Mer än 58 000 konsumenter i åtta länder och fler än 1 400 varumärken inom 35 industrier (2021) deltar i studien årligen.

Fler standarder finns här [Länk till standard-kapitlet].

Nej.

Upphandlingsmyndigheten erbjuder stöd för att ställa krav på området vid upphandling. Sociala och etiska aspekter läggs i allt större utsträckning till inom områden där enbart miljöinformation tidigare har efterfrågats i upphandlingar. Det finns också flera utländska processer, exempelvis GPP (Green and Sustainable Public Procurement).

Ja, delvis. T.ex. ingår sociala krav sedan 2012 i TCO Certified:s kriterier för hållbarhetsmärkning av bl.a. bildskärmar och datorer.

I kriterierna för EU Ecolabel finns en del sociala krav, och krav kring konfliktmineraler för t ex bildskärmar.

Ja, information om socialt arbete och etiskt ansvarstagande efterfrågas både inom offentlig upphandling och vid upphandlingar och inköp av privata aktörer. Vissa krav är ska-krav och andra är formulerade mer som önskemål om riktning på hållbarhetsarbetet. Information om socialt och etiskt ansvarstagande används i allt högre utsträckning som marknadsföring för att underlätta för kunder att göra hållbara val.

Ja, men inte i tillräcklig utsträckning. IT- och telekom­branschen efterfrågar en förbättrad dialog och konstruktiva samarbetsformer kring kravställning och upphandling, med både offentlig och privat sektor, för att bättre kunna påvisa och leva upp till sociala och etiska krav.

Branschen ser positivt på att uppföljning av sociala krav blir allt vanligare bland offentliga kunder, eftersom uppföljning är en förutsättning för att kraven ska ge långsiktig effekt och konkurrensneutrala upphandlingar.

Det finns ett antal internationella samarbeten och nätverk för hållbarhetsarbete i underleverantörsledet, exempelvis:

RBA (Responsible Business Alliance)>, är en ideell organisation bestående av tillverkande elektronik-, detaljhandel-, bil- och leksaks­företag som har åtagit sig att arbeta för en hållbar elektronikindustri genom socialt ansvarstagande i de globala leverantörskedjorna. 

RMI (Responsible Mineral Initiative) Med mer än 400 medlems­företag är Responsible Minerals Initiative en av de mest utnyttjade och respekterade resurserna för företag från en rad branscher som tar itu med ansvarsfulla mineralkällor i sina leveranskedjor. De förser företag med verktyg och resurser för att fatta sourcingbeslut som förbättrar regelefterlevnaden och stöder ansvarsfulla inköp av mineraler från konfliktdrabbade och högriskområden.

Good Electronics (International Network on Human Rights and Sustainability in Electronics)

GeSI (Global e-Sustainability Initiative/Global Enabling Sustainability Initiative)

The Sustainability Consortium (Science and tools that improve product sustainability)

SOMO (Centre for Research on Multinational Corporations) är en oberoende, icke vinstdrivande organisation som arbetar med alla aspekter av hållbarhet, bland annat genom att undersöka vilken påverkan multinationella företag och deras aktiviteter har på människor och miljö i hela världen.

EPRM (the European Partnership for Responsible Minerals) är ett partnerskap med flera intressenter med målet att öka andelen ansvarsfullt producerade mineraler från konfliktdrabbade och högriskområden (CAHRA) och att stödja socialt ansvarsfull utvinning av mineraler som bidrar till lokal utveckling.

ICLEI (Local Governments for Sustainability) är en internationell icke-statlig organisation som främjar hållbar utveckling. ICLEI tillhandahåller teknisk rådgivning till lokala myndigheter för att uppnå hållbarhetsmål.

Responsible Business Alliance, RBA (tidigare EICC, Electronic Industry Citizenship Coalition) grundades 2004 av en grupp ledande elektronik­företag och är en ideell organisation bestående av tillverkande elektronik-, detaljhandel-, bil- och leksaks­företag som har åtagit sig att stödja rättigheterna och välbefinnandet av arbetare och samhällen världen över som påverkas av den globala leveranskedjan. RBA har mer än 170 medlemmar över hela världen och som RBA-medlem förbinder man sig till att följa och hålls ansvarig gentemot en gemensam uppförandekod (Code of Conduct). Dessutom åtar man sig att använda sig av en rad RBA-utbildnings- och bedömningsverktyg för att stödja ständiga förbättringar av sitt sociala, miljömässiga och etiska ansvar i sina leveranskedjor.

JEITA (Japan Electronics and Information Technology Industries Association) är en japansk bransch­organisation för företag inom elektronik och IT, som arbetar med flera olika initiativ på hållbarhetsområdet. JEITA är bland annat partner till RMI, Responsible Mineral Initiative (f d CFSI, Conflict-Free Sourcing Initiative).

Vissa av TechSveriges medlemmar med säte i Asien är medlemmar i JEITA och bidrar aktivt till organisationens arbete.

Konfliktmineraler syftar på grundämnena tenn, tantal, volfram och guld (som även kallas för 3TG efter deras engelska namn Tin, Tantalum, Tungsten, Gold). Dessa bryts och utvinns från gruvor i konfliktområden (exempelvis de östra provinserna av Demokratiska Republiken Kongo). Även kobolt utvinns från konfliktområden.

Dessa används i små mängder i många konsumentprodukter särskilt inom bil-, vitvaru-, elektronik-, flyg-/rymd-, förpacknings-, bygg-, belysnings-, maskin- och verktygsindustrin, inom smyckes­branschen, och i IT- och telekomindustrin.

Branschen strävar efter att hushålla med och återanvända samt materialåtervinna dessa mineraler och metaller i ett cirkulärt kretslopp.

Företag vill undvika att bidra till konflikter genom att köpa mineraler från konfliktdrabbade områden och högriskområden. Eftersom företagen i IT-branschen verkar i en mycket lång kedja av leverantörsled, är det många led mellan företagen och brytningen av konfliktmineraler, vilket gör kravställning och uppföljning komplex. Det branschen framförallt arbetar med, både branschgemensamt och inom företagen, är att förbättra spårbarheten av mineralernas ursprung.

Några exempel på initiativ är:

• RMI, Responsible Mineral Initiative (f d CFSI, Conflict-Free Sourcing Initiative) avser att försöka klargöra var de mineraler som förekommer i IT- och telekomprodukter utvinns, bland annat genom ett program för tredjepartsrevision av smältverk som säkerställer att de inte använder konfliktmineraler. De smältverk som klarar revisionen listas på RMI:s webbsida. Över 400 företag (2021) är partners till eller medlemmar i initiativet.

• Efter flera års förhandlingar antog Europeiska rådet den 3 april 2017 en förordning, The Conflict Minerals Regulation (förordning 2017/821), för att stoppa väpnade gruppers finansiering genom handel med konfliktmineraler (tenn, volfram, tantal och guld). Förordningen trädde i kraft 17 maj 2017. Enligt förordningen är EU-företag är skyldiga att se till att deras import av tenn, volfram, tantal och guld är ansvarsfull och att deras leveranskedjor inte bidrar till att finansiera väpnade konflikter. Dessa regler om tillbörlig aktsamhet har tillämpats sedan den 1 januari 2021. EU:s förordning om konfliktmineraler ska utvärderas under 2023.

• I USA gäller sedan 2010 en lag (Dodd-Frank Wall Street Reform and Consumer Protection Act H.R. 4173, som blev lag ” Public Law No: 111-203” – del 1502) som ålägger även utländska företag att redovisa om konfliktmineraler har använts i deras produkter. Utvecklingen och kravställningen i USA har stor betydelse, då den påverkar hela den globala marknaden.

Enkelt uttryckt kan man säga att en cirkulär ekonomi är motsatsen till den traditionella, linjära ekonomin som vi har idag. Istället för att tillverka, köpa, använda och sedan slänga sakerna, utnyttjar man i en cirkulär ekonomi allt som man tillverkat så länge det går. Och när sakerna är förbrukade återanvänds och återvinns så mycket som möjligt om och om igen – allt för att tära mindre på jordens resurser och minska vårt avfall. Ett modernt ord för kretslopp helt enkelt.

Linjär ekonomi

Källa: Naturskyddsföreningen, https://www.naturskyddsforeningen.se/cirkular-ekonomi

Produkter behöver bli enklare att reparera så att de kan användas under längre tid. Produktdesign som underlättar reparation av olika delar över tid kallas cirkulär design.