När får vi ett kompetensdepartement?
Utbildningspolitiken är ett av många praktfulla stuprör i den svenska förvaltningen, där Utbildningsdepartementets perspektiv bekvämt och förutsägbart håller till sig till sina bekanta revir i form av Skolverk, Skolinspektion och Högskoleverk. Att utbildningspolitiken har ett viktigt syfte att rusta medborgarna för ett framtida arbetsliv kanske sägs ibland, men det omsätts knappast i praktisk handling. Frågor av betydelse för närings- och arbetsmarknadspolitiken (t.ex. hur man ska säkra att både lärare och elever uppnår en hygglig digital kompetens) hålls på behörigt avstånd.
IT&Telekomföretagen har sedan ett antal månader begärt audiens hos utbildningsministern för att diskutera två frågor i skärningen mellan utbildnings- och näringspolitik. Den ena handlar om den skriande bristen på IT-kompetens hos lärare, den andra om tillflödet av internationella studenter som till stora delar upphört sedan avgifter införts. I den första frågan vet vi redan ministerns kategoriska avvisande av moderna läromedel, vilket skulle kunna ses som komiskt om det inte hade en förödande långsiktig effekt.
När det gäller den andra frågan, om hur vi ska få en nödvändig injektion av internationell kompetens på våra lärosäten, hölls ett intressant seminarium arrangerat av Stockholms akademiska forum och Mälardalsrådet. I en undersökning bekräftas att antalet internationella studenter minskat kraftigt sedan avgifter infördes, och diskussionen på seminariet framgick tydligt att det saknades en samordnad politik för att hantera effekten av avgiftsinförandet.
”Alla” var med på seminariet, men var Utbildningsdepartementet där? Nej, du trodde rätt.