Fotoförbud, blockeringskrav och mer kassettbandsskatt – har upphovsrätten kört i diket?

Idag förlorade Wikimedia ett fall i Högsta Domstolen. Får man ta ett fotografi av ett konstverk på allmän plats och lägga upp det på nätet? Inte enligt svensk lag.

Fast man får göra kopior av film och musik som köpts styckvis. Det blev aktuellt på 70-talet i och med kassettbandet. En skatt infördes på dessa för att kompensera försäljningsbortfall. Lagen och skatten finns kvar än idag. Detta trots att kopierandet blivit en marginalföreteelse. Verkligheten har ändrats men upphovsrätten är den samma. Vilket lett till att svenska domstolar tycker det är rimligt med kassettbandsskatt på smartphones och laptops.

Apropå pengar så verkar snart varenda svensk filmstreamingtjänst ha kastat in handduken. Affärerna går inte ihop. Pirater!…kanske någon ropar. Men verkligheten är att det är svårt att få loss attraktiva filmrättigheter när man lider under visningsfönsterpolitikens turordningsregler (biograf först, sen moratorium, därefter kanske digitalt).

Oavsett om det gäller film, musik eller mjukvara, har dagens vinnare skapat värden och kundlojalitet som inte bygger på produktion och försäljning av exemplar. Vilket upphovsrätten reglerar. Främst genom att erbjuda tjänster. Men också genom att addera andra värden. Såsom Spotifys publika spellistor, Google Docs samverkansfunktioner och Netflix rekommendationsalgoritm.

Ständigt förlängda skyddstider, kassettbandsskatt, allt högre straff för intrång, återkommande krav på internetblockering och mellanhandsansvar, och nu senast förbud mot nätpublicering av helt lagliga fotografier föreställande konstverk på allmän plats leder inte till en mer ändamålsenlig upphovsrätt. I alla fall om man med det menar att främja av innovation, tillväxt och kreativt skapande.

Om något leder det fram till frågan om det upphovsrättsliga systemets relevans i det digitala tjänstesamhället.