Sverige och den nya OS-grenen Digitalisering

Jag är för gammal för att bli upprörd, brukar jag tänka. Allra mest när jag faktiskt ändå blir det. Som häromdagen, när jag fick lyssna till ännu ett fantastiskt visionärt och insiktsfullt föredrag om hur bra vårt samhälle skulle kunna vara om vi bara blev lite bättre på att använda oss av den välfärdsteknologi som faktiskt finns tillgänglig. Inte i framtiden, utan här och nu.

Vad är det att uppröras över, tänker du kanske? Jag tillåter mig, som den mogna man jag är, att använda mig av en sportreferens:

Tänk dig att digitalisering är vår nya OS-gren. Inom denna gren satsar vi som nation starkt på distansen eHälsa: Sverige ska enligt Regeringen och SKL år 2025 ta guld. Det vill säga vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter i syfte att:

• underlätta för människor att uppnå en god och jämlik hälsa och välfärd och
• utveckla och stärka egna resurser för ökad självständighet och delaktighet i samhällslivet

Gott så, det är bra med djärva målsättningar och vi har tagit guld förr. Men hur ser satsningen och våra chanser ut i realiteten? Har man tagit ut ett vinnande landslag – eller något lag alls? Vem är det som är landslagstränare och coach? Vad vi har sett hittills råder viss oklarhet om vem som ska ha vilken av dessa roller, och redan där börjar det ju kännas lite darrigt.

Möjligen har vi en som i alla fall har sagt sig ha ambitionen att vara den som håller samman grenen Digitalisering som helhet. Eller som kanske åtminstone ska beskriva hur vår strategi för att ta oss förbi kvalet till OS ska se ut. Men när det kommer till den specifika grenen eHälsa – som vi alltså storsatsar på – blir det väldigt otydligt. Ansvaret för distansen eHälsa ligger nämligen inom både hälso-, och sjukvården, och socialtjänstens olika delar. Vem ska våga/få/kunna kliva fram och dra på sig ledaroverallen, ta ut rätt lag och agera coach? Möjliggör de förutsättningarna ens att Sverige ska kunna ha ETT lag?

Tittar vi sedan på det motstånd vi ska möta globalt kan vi bara konstatera att det inger respekt. Länder som Australien, USA och Kina har redan kvalat in och håller som bäst på att ta ut sina lag – med många kvalificerade spelare inom eHälsa att välja bland.

Det har Sverige också, visserligen. Inom näringslivet finns sedan länge ett antal toppspelare som utan vidare skulle platsa i ett nationellt eHälso-landslag i världsklass redan idag. Men spelare utan coachning, uppmuntran, investerare och sponsorer som vågar satsa på nya träningsformer, arenor och utrustning tappar som ni vet lätt i kompetens – eller drar utomlands.

Det gick inte så bra för Sverige i fotbolls-VM sist, trots att vi hade Zlatan. Island gick det bättre för, helt utan fixstjärnor på plan. Många håller nog med mig om att den mest troliga förklaringen till det stavas ledarskap. Tänk om vi kunde lära oss av det, istället för att bara sitta på läktaren och bua eller i TV-soffan och svära. Inte bara när det gäller fotboll, utan också när det kommer till digitalisering och välfärdsteknologi. Vi har ju egentligen alla möjligheter att ta hem guldet i distansen eHälsa om OS-grenen digitalisering vore verklig.

Om vi bara kunde se till att:

• samlas kring en gemensam bild om vart vi ska
• ha ett tydligt gemensamt regelverk kring hur spelet ska bedrivas!