“Återvinning måste vara det sista stadiet för en produkt”
I juni 2020 tillsatte regeringen en särskild utredare för att se över möjligheterna att införa ett pantsystem för småelektronik. Utredningen presenterades för regeringen i våras och gav tydliga besked om att ett pantsystem skulle bli både svårt att genomföra och sannolikt inte ge önskad effekt, något som IT&Telekomföretagen också tryckt på och som vi utvecklar i vårt remissvar (Remiss SOU 2021:26 Använd det som fungerar).
Frida Faxborn, näringspolitisk expert på IT&Telekomföretagen berättar här närmare vad det handlar om.
Kan du ge oss en bakgrund och beskrivning till vad remissen handlar om?
Att utreda pant på batterier, mobiltelefoner och annan elektronik fanns med som ett åtagande inom ramen för den s.k. januariöverenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet, med syfte att Sverige inte ska ha några nettoutsläpp av växthusgaser till atmosfären. En utredning tillsattes förra sommaren som presenterade sina slutsatser i april i år.
Pantsystem för småelektronik
Utredningen fick i uppdrag att föreslå hur producentansvaret för elutrustning kan kompletteras med krav på pant för småelektronik, t.ex. mobiltelefoner, läsplattor och annan mindre elektronisk utrustning. Utredningen skulle även föreslå hur ett nationellt pantsystem för småelektronik skulle kunna utformas för att öka insamling, återanvändning och återvinning. Syftet med utredningen var att öka insamlingen och återvinningen av elavfall och på så sätt bidra till resurseffektiva kretslopp och en cirkulär ekonomi.
Vad kom utredningen fram till?
Utredningens slutsats är att det inte bör införas ett pantsystem då det skulle innebära praktiska svårigheter och betungande administration till en begränsad nytta. Den mest betydande förbättringen för miljön är i första hand en ökad återanvändning av produkter. Utredningen har också visat att användarna pekar på andra åtgärder än tillgången till en pant som avgörande för att de i högre utsträckning ska lämna elavfall för återvinning. Utredningen menar därför att det krävs andra åtgärder för att samla in småelektronik, t.ex. ökad information om och ökad trygghet vid insamlingen samt ett ökat fokus på förberedelse för återanvändning och återanvändning. Det skulle medföra större miljönytta till en lägre kostnad.
Återvinning måste vara sista stadiet för en produkt
Utredningen föreslår därför istället att regeringen utvecklar och stärker det nuvarande producentansvaret för elutrustning. Det skulle vara mer samhällsekonomiskt effektivt och mer förenligt med en cirkulär ekonomi än ett pantsystem. Utredningen pekar även på att ekonomiska incitament för insamling av småelektronik utreds på EU-nivå och att det vore klokt att avvakta den processen så att inte Sverige inför ett nationellt komplicerat system som sen ska anpassas till ett europeiskt.
Men om ett pantsystem ska inrättas, föreslår utredningen att man i så fall börjar med ett sådant för just mobiltelefoner. Anledningar är att de innehåller ädelmetaller som är viktiga att återvinna, att det finns en upplagring av mobiltelefoner i hushållen, att de har en relativt kort livslängd och att de konsumeras i en relativt stor omfattning.
Hur ser branschen på ökad insamling och återvinning av elektronik?
Branschen är självklart i grunden oerhört positiv till att det skapas incitament för en ökad insamling och återvinning av elektronik generellt och speciellt för IT-sektorn. Den måste öka. Elektronikavfall är ett stort globalt växande problem. Mer behöver återvinnas när den tekniska livslängden på en produkt har nåtts. Men det är oerhört viktigt att poängtera att återvinning måste vara sista stadiet för en produkt. Ökad återanvändning är av minst lika stor betydelse, inte minst av mobiltelefoner men även annan elektronik.
Hur ställer sig branschen till de slutsatser som utredningen presenterar?
Vi delar och står i stort bakom utredningens slutsatser då den föreslår ett utvecklat och moderniserat producentansvar, inte inrättandet av ett pantsystem för mobiltelefoner. Ett utvecklat producentansvar måste främja och stödja den pågående utveckling som redan äger rum i branschen mot en ökad insamling och återbruk av elektronik i stort, inte bara mobiltelefoner. Vi tror att det sannolikt även leder till en större miljönytta än inrättandet av ett pantsystem. Målsättningar, statistikförsörjning och rapporteringskrav på området behöver ses över och det arbetet måste göras i samverkan med branschen. Det skulle ge ett högre värde än ett pantsystem oavsett utformning och det skulle vara snabbare att genomföra, ge bättre data för framtida åtgärder och på så sätt skapa bättre underlag för politiska beslut på området framöver, helst på EU-nivå.
Men det måste också vara lätt att göra rätt för kunder och därför behöver återanvändning främjas vid inlämning av elavfall vid återvinningscentralerna. Idag läggs all elektronik i en och samma container vars innehåll sedan mals ner, trots att det där i kan finnas t.ex. mobiltelefoner som kan ha både en och två livscykler kvar innan återvinning egentligen skulle vara aktuell. Det är direkt kontraproduktivt ur ett hållbarhetsperspektiv. Det är vid nyproduktion av elektronik som branschens största utsläpp skapas. Att då se till att produkterna lever längre är av stor betydelse för miljön. Att insamlingen främjar återanvändning är därför helt grundläggande för en hållbar utveckling.
Vilka risker finns om regeringen trots allt skulle gå vidare med ett pantsystem?
Att skapa ett unikt, svenskt, kostsamt pantsystem för mobiltelefoner skulle skapa olyckliga handelshinder för svenska företag, parallella processer inom EU och försämra svensk konkurrens. Att som första land gå före processen på EU-nivå och införa en svensk nationell särreglering skulle vara oklokt och missgynna både svenska företag och konsumenter. Det föreslås dessutom att det är branschen som ska skapa systemet, vilket skulle ta stora och onödiga resurser från det pågående arbetet för ökad återanvändning och cirkulära tjänster som branschen driver. Detta utan att vi är säkra på om det leder till någon direkt miljönytta.
Ett pantsystem skulle även innebära fondering av stora ekonomiska summor så risken för illegal verksamhet är uppenbar, t.ex. i form av illegal skrotimport. Utredningen föreslår att en pant för mobiltelefoner ska ligga på 100 kr per enhet. Trots att pant på petflaskor kan ge max två kronor per enhet ser vi kriminalitet kopplat till det systemet. Då är steget inte särskilt långt till att tro att ett pantsystem för mobiltelefoner kommer att missbrukas.
Vad kan branschen ytterligare själv göra för att öka främjad insamling av mobiltelefoner och annan IT-utrustning?
Branschen jobbar aktivt med att öka insamlingen av mobiltelefoner och IT-utrustning men den kan såklart bli bättre på en rad saker. T.ex. bör alla som säljer mobiltelefoner vara anslutna till godkända återvinningspartners och erbjuda tjänsten återtag av databärande enheter och aktörerna bör även säkerställa bättre data kring flödena av enheter, t.ex. vad gäller återanvändning, återvinning och export.
Det är viktigt att lyssna till vad användarna framhåller som betydelsefulla åtgärder för att de ska känna sig trygga med att lämna in t.ex. sina mobiltelefoner för återanvändning. Branschen kan därför bli tydligare i sin information om hur konsumenter kan återlämna enheter och hur all data raderas säkert för att på så sätt skapa en ökad trygghet bland konsumenterna och främja insamlingen.
En bra mobiltelefon idag kan ha en livslängd på minst 6-8 år. Branschen kan därför också bli tydligare kring vilka möjligheter till reparation, uppgradering och inbytessystem som finns. Vill man byta till en ny mobiltelefon finns stora ekonomiska värden och redan idag välfungerande system för inbyte, där kunden kan få betydligt mer i ersättning än de 100 kr som utredningen föreslår.
Men allt detta skulle kunna hanteras inom ramen för ett moderniserat producentansvar och genom andra riktade regeringsuppdrag och det skulle medföra större miljönytta till en lägre kostnad både för skattebetalarna och näringslivet.
Några sista reflektioner?
Ja jag skulle verkligen vilja framhålla branschens vilja att ta sitt ansvar, genom ökad återanvändning och i slutändan en korrekt återvinning. Alla nordiska mobiloperatörer erbjuder idag helt cirkulära modeller där man både kan lämna in, ofta mot ersättning, och köpa begagnade mobiltelefoner, med samma garanti och kundupplevelse som för en ny mobiltelefon. Denna modell finns också idag hos de större elektronikkedjorna. Branschen erbjuder också t.ex. mobiltelefoner och annan IT-utrustning som tjänst där kunden får tillgång till högkvalitativ teknik till lägre kostnad och lägre koldioxidavtryck än om man köper nytt och äger utrustningen själv.
Branschen drivs inte bara av viljan att ta sitt eget ansvar utan också av kunderna, som också de vill minska sitt avtryck och ta sitt ansvar ur ett miljö- och klimatperspektiv. Att inrätta ett nationellt begränsat pantsystem skulle för branschen därför innebära negativa konsekvenser för denna positiva utveckling genom att skapa betungande utveckling, administration och förvaltning av ett pantsystem vi inte tror på, med en begränsad eller kanske t.o.m. sämre miljönytta än idag. Jag har svårt att tro att det är det våra politiker vill?
Remissvar: Använd det som fungerar (SOU 2021:26)
