Två tecken i tiden – vi behöver en upphovsrättslig reform!

Nummer ett. Per Gessle, Magnus Uggla och andra upphovsmän har nu rätt att få ersättning av dig när du köper USB-minnen.

Det blev klart igår när en skiljenämnd kom fram till att det är lagligt och rimligt att USB-minnen och hårddiskar ska beläggas med en straffavgift.  Detta då någon eventuellt kan tänkas göra spara en helt legal kopia av ett upphovsrättsligt skyddat verk på en sticka eller hårddisk. Känns det tidsenligt? Rimmar det med hur vi konsumerar digital kultur idag? Imorgon? Går det att fördela såna avgifter rättvist mellan olika upphovsrättshavare? Finns det överhuvudtaget någon seriös nationalekonom som uppfattar den här ersättningsmodellen som funktionell?

Nummer två. Idag damp förslaget till implementering av EU-direktivet om förlängda skyddstider för musikaliska verk ner på skrivbordet.  Monopolet på musikaliska verk ska förlängas från 50 till 70 år.

Vän av ordning kanske undrar vad som är huvudsyftet med upphovsrätten? Att stimulera kreativt skapande. Med det som utgångspunkt kan man fråga sig om långa skyddstider gör att vi får fler kreativa uttryck och innovationer. Motiverar ett trekvarts sekel av skyddstid en artist att skapa nya verk? Hur många artister lever ens 70 år efter att verket skapats? Eller är det i själva verket rimligare att i en tid av allt större utbud och tillgänglighet till kreativt innehåll istället införa kortare skyddstider? Skulle det underlätta för artister, professionella likväl som de som, för att låna Larry Lessigs fras, ”skapar av kärlek till musiken”, att inspireras och ta del av varandras verk?

Det här är bara två uttryck för hur det nuvarande upphovsrättssystemet inte fungerar i en modern informationsekonomi. Det stödjer inte kulturkonsumenterna, av vilka allt färre tar del av kultur genom att köpa eller göra kopior. Det stödjer inte kreativt skapande, eftersom det inte tar hänsyn till hur artister likväl som amatörer tar del av, inspireras av och lånar till nya kreativa uttryck och innovationer (remixkulturen, vilken alltid har funnits men som blomstrar med hjälp av nätet). Och, det stödjer inte tillväxt, vare sig inom den kreativa sektorn eller hos de företag som utvecklar tjänster och produkter som stödjer nya, innovativa sätt att ta del av och skapa kultur.

Så vem är systemet egentligen bra för?

De med makt att förändra den rådande ordningen bör fråga sig vad som har högst skyddsvärde – kulturen eller det upphovsrättsliga systemet i sig självt.