Hur gå från snack till verkstad för att öka högstadietjejers intresse för IT?

De flesta som har tittat mer än några minuter på problemet med att få ungdomar, och främst tjejer, intresserade av att plugga och jobba inom IT kommer ganska omgående fram till att det är för sent att börja engagera ungdomarna på gymnasiet. Det är i grundskolan som valet – eller bortvalet – sker, och allt handlar om identitet: Det spelar ingen roll hur mycket man flaggar för att IT-jobb är välbetalda om de inte jackar in i ungdomarnas egna föreställningar om självförverkligande. Här har många PR-mässiga självmål gjorts, där vuxenvärlden tror att bara man visar upp bildsköna kvinnor med bygghjälm så kommer tonårstjejerna att rusa till ingenjörsutbildningarna.

För att jacka in i högstadietjejers bild av den egna identiteten måste personliga möten till. Och detta blir genast en utmaning för alla ”nånannistiska bordegöra-klubbar” (Nånannanism för den som inte hört: den bestämda tron att ”nån annan” borde göra något). Att gå till handling kräver att man sätter sig in i hur grundskolor fungerar, de formella kraven på deras verksamhet, hur undervisning i teknik och NO-ämnen läggs upp och synkas med andra ämnen och vad som kort- och långsiktigt driver lärare, skolledning och så förstås elever. Att IT-branschen dyker upp och vill samverka innebär inte att alla i skolans värld släpper allt de har för händer för att tillgodose branschens långsiktiga kompetensbehov.

På IT&Telekomföretagen har vi en idé på embryo-stadiet, där vi trots allt skulle kunna överbrygga ungdomars, skolledningars och IT-företags skiftande intressen och drivkrafter och nå fram till en triple-win-lösning. Men det kräver ödmjukhet och långsiktigt engagemang. Har du som tittat några minuter på denna text detta?