Tvingande datadelning är en dålig idé
När data delas, vare sig det handlar om öppna data från den offentliga sektorn eller på andra sätt, skapas stora möjligheter och nya tjänster möjliggörs. Detta har förstås EU-kommissionen fått korn på. De gillar det så mycket att de nu vill tvinga företag att dela data.
Redan i dag delar företag frivilligt med sig av data. Till exempel gjorde privata företag stora mängder data tillgängliga under pandemin för att myndigheter och andra skulle kunna analysera situationen och vidta rätt åtgärder för att bekämpa pandemin. Dessutom finns det lagkrav som gör att företag måste lämna ifrån sig vissa typer av data och uppgifter. Men nu vill kommissionen alltså gå längre – mycket längre – och talar om att ”rättvist fördela nyttor” från uppkopplade produkters data. Ingen liten sak alltså. Det är en inriktning som reser många olika frågor och där olika intressen krockar. Tyvärr är konsekvensanalysen i det lagförslag som nu presenterats långt ifrån gedigen.
Den svenska regeringen har valt att i sina första kommentarer särskilt välkomna förslagen om kontroll och insyn i data som finns hos företag. Vidare anser regeringen att de delar i förslaget som syftar till att möjliggöra för myndigheter att få tillgång till data när det finns ett ”exceptionellt behov” eller ett ”allmänt intresse” av sådan data ”är rimliga”. Här måste man dock ha med sig att det finns en stor risk att sådana förslag kommer att skapa osäkerhet kring investeringar i data och därmed minska möjligheterna till datadriven innovation.
Definitionerna av när myndigheter kan konfiskera data är alldeles för otydliga. Det kan leda till att myndigheterna, både svenska och EU-myndigheter, slentrianmässigt börjar begära ut stora datamängder. Företagens data är inte något som staten ska kasta lystna blickar efter eller hantera godtyckligt. I TechSveriges remissvar skriver vi att det behövs en bättre balans i förslaget för att uppmuntra till investeringar och innovation i dataekonomin. Inte minst är det oroande att skyddet för företagshemligheter förefaller svagt i förslaget.
För att öka användningen av data på längre sikt är det viktigt att datadelningsavtal förblir frivilliga och kommersiellt gångbara. I stället för tvingande regler borde EU verka för att göra det lättare för företag att frivilligt dela data och skapa förutsägbara och långsiktiga former för nära samarbete mellan företag som inte riskerar att bryta mot konkurrensregler. Dataflöden och dataekonomin är global, därför är det också angeläget att dataakten inte hämmar konkurrenskraften i företag som är verksamma i EU.
Bland andra Svenskt Näringsliv har också pekat på det fundamentala – att det inte finns något marknadsmisslyckande som motiverar skyldigheten att dela. Så frågan lagstiftarna nu måste ställa sig är – behövs förslaget alls? Lagförslaget är generellt och kommer därför att omfatta alla olika sektorer – även sådana där inga problem med datadelning finns. Beräkningarna av den ekonomiska nyttan är också minst sagt tveksam. Skulle lagstiftningsarbetet ändå gå vidare behövs bättre skydd för företagshemligheter och reglerna ska inte försvåra dataöverföringar till utomeuropeiska länder.
Datadelning är bra och bör uppmuntras. Att göra det med tvingande regler, och i vissa fall konfiskation, är hot och inte uppmuntran. Det är inte heller vägen framåt för datadelning och datadriven innovation. Kommissionen borde veta bättre.
Fredrik Sand
Näringspolitisk expert, TechSverige