Nu har vi baxat trafikdatalagring ända hit

Idag debatterades trafikdatalagring i Riksdagen. Frågan om integritetsintrånget står i proportion till nyttan för polisen att kunna klara ut brott lämnades obesvarad. Den moderata riksdagsmannen Ulrika Karlsson gav flera exempel på brott som kunnat klaras ut med hjälp av trafikdata som en illustration till hur viktig denna lagstiftning är.

Men hallå, dessa exempel är ju uppklarade med hjälp av den information som finns idag och inget argument för att införa EU-direktivet i sig. Om information redan finns förefaller ju den mycket orealistiska tidplanen att lagen ska gälla från 1 maj ännu mer svårbegriplig.

Sverige har ju fällts i EU för underlåtenhet att införa EU-direktivet och fram till idag hotar 70 miljoner kronor i viten, cirka 10 000 Euro per dag. I Regeringens invändning mot domen anfördes att Sverige redan i praktiken uppfyller kraven. Med tanke på detta argument förefaller brådskan att införa EU-direktivet konstigt.

Ännu konstigare blev det när Johan Linander (C) påpekade att Sverige som EU-medlem inte har något annat val än att införa EU-direktivet. Andemeningen som låg i luften är att denna lag egentligen borde ha skapats nationellt utifrån den faktiska lagring som redan sker och som tycks möta polisens behov men att det nu inte är möjligt att göra annat än att anpassa Sverige till EU-direktivet.

Cecilia Malmström, ansvarig EU-kommissionär för trafikdatalagring sade i lördags att EU-direktivet är ett ”hafsverk” som behöver en översyn och att effekten i de länder där direktivet införts inte varit tydliga.

Jag lämnade Riksdagshuset med en konstig känsla av att Sverige inför EU-direktivet i Sverige med stor hast snarare för att spara vitespengar än för att det är väldigt välbetänkt och möter krav som inte kan hanteras redan idag. Vem blir det som drabbas? Teleoperatörerna som får extra kostnader vilket drabbar abonnenterna och sist men inte minst en riskfylld hantering av data som berör hela svenska folket.