Vem står upp för individens integritet i det digitala samhället?

Ingen torde ha missat den omvälvande samhällsförändring som användandet av digital teknik och kommunikation innebär. Gamla strukturer raseras, nya uppstår. En familjär, lokal värld ersätts av en gränslös och delvis svårförståelig motsvarighet med oändliga möjligheter. De flesta av godo, men som med alla förändringar uppstår förstås även utmaningar och ibland direkta hot.

Alla dessa nya produkter och tjänster leder till att enorma mängder av data generas, vilka kan behandlas och kombineras på olika sätt för att skapa både samhälleliga och ekonomiska värden.

Samtidigt riktas alltfler krav på de företag som arbetar med att leverera dessa nya tjänster och produkter att lämna ut den information de har om sina kunder till andra aktörer i samhället. Skatteverket kräver ut kunduppgifter i bulk för att bedriva revision, rättsväsendet kräver att internetleverantörer masslagrar data om vilka samtliga kunder kommunicerar med, och upphovsrättsliga intressen vill införa censur för att begränsa möjligheterna till fri kommunikation. Parallellt med detta höjs krav på att införa lagstiftning som begränsar möjligheterna för företag att behandla personuppgifter och försvåra möjligheterna att anpassa erbjudanden baserat på personliga preferenser, med hänvisning till skyddet av den personliga integriteten.

Här är det uppenbart att lagstiftningen och lagstiftaren inte har förmått anpassa villkoren till dagens digitala samhälle. Staten verkar onekligen ha lagt mest krut på att skaffa sig tillgång till information om digitala tjänsteleverantörers kunder. Samtidigt som företagens möjligheter att skapa värden för användarna ska begränsas av samma stat.

Vilket har lett till en situation där det i många fall är leverantören som får ta det största ansvaret för individens rätt till fri kommunikation och skydd av dennes personuppgifter gentemot staten. Än fler krav lär ställas om ingen säger ifrån. Men vem säger ifrån? Frågan är om det räcker, eller ens är lämpligt, att det huvudsakligen är ICT-branschen självt som för den kampen för sina kunders räkning?