Varför strejka för det man redan har?
För första gången någonsin hotar nu strejk inom IT-sektorn. Ja, inte inom hela IT-sektorn såklart; de som berörs är de blott 25 % av Sveriges IT-företag som har kollektivavtal. Vilket är intressant i sig – det borde ju vara företag utan kollektivavtal som har störst konfliktrisk (sic!).
Årets avtalsrörelse har för IT-branschen kommit att handla om en fråga – Unionen och Sveriges Ingenjörers krav på att införa ett system för så kallad tvingande kollektiv Flexpension, d.v.s. extra avsättningar till pension kombinerat med en rätt att gå i deltidspension. Som ni säkert noterat har IT&Telekomföretagen, i likhet med övriga förbund inom Almega, sagt nej till detta. Förklaringen är enkel: förslaget går helt stick i stäv med våra långsiktiga principer om individuell lönesättning, att belöna kompetens och prestation, att öka lönespridningen och därigenom göra kollektivavtalen mer attraktiva. Det vi vill se är en individuellt baserad Flexpensionsmodell, där individen själv har rätt att välja – lön eller extra pension.
Nu tänker Unionens och Sveriges Ingenjörers medlemmar gå ut i strejk för att få fram en tvingande kollektiv Flexpension. Ett för mig helt obegripligt ställningstagande. Gynnar en kollektiv lösning verkligen de tjänstemän – och kvinnor – som är medlemmar i dessa fackförbund? Vad innebär den egentligen för exempelvis Sveriges Ingenjörers medlemmar: välavlönade och välutbildade civilingenjörer? Vanligtvis räknekunniga, dessutom.
Mycket är svårbegripligt i detta, men tre saker är extra svåra för mig att få ihop.
För det första: En majoritet av medarbetarna i IT-sektorn kan redan idag välja att avsätta mer av sin lön till pension genom s.k. löneväxling. Många företag kompenserar dessutom individen för löneavdraget så att pensionen beräknas på brutto- istället för nettolönen. Införs en kollektiv tvingande lösning kommer dessa modeller med stor sannolikhet att tas bort. Gynnar det medlemmarna?
För det andra: Den kollektiva tvingande avsättningen till Flexpension tas från löneutrymmet, vilket ofrånkomligen ger en mindre kaka att fördela mellan individerna. Det innebär i sin tur att lönespridningen, det vill säga skillnaden mellan individers löner, minskar. Högutbildade och högpresterande kommer då inte att kunna få den löneökning baserad på kompetens och prestation som de – och vi – anser att de förtjänar. Gynnar det medlemmarna?
För det tredje: När det totala löneutrymmet minskar blir det mindre i lönekuvertet för alla, oavsett vad individen själv prioriterar i livet. Vi tycker att individen istället ska få välja själv – lön eller extra pension. I motsats till Unionen och Sveriges Ingenjörer är vi övertygade om att medarbetarna både vill och klarar av att göra detta individuella val. Möjlighet till extra pensionsavsättning är idag en del i ett förmånspaket som exempelvis kan omfatta val av extra försäkringar, eventuell bilförmån etc. Gynnar det medlemmarna att begränsa deras eget val?
Livet ser olika ut för oss alla. Och vi vill inte alla ha samma saker. För någon är tanken på pension, och att ekonomiskt säkra upp för livet efter arbetslivet, central. För någon annan är möjligheten att amortera på bolånet, eller att ha råd med en vecka i fjällen med barnen, mer prioriterat. För de allra flesta förändras dessutom de individuella preferenserna över tid. En modern arbetsmarknad tar hänsyn till detta.
Inom IT-sektorn omfattas bara 25 % av företagen och 52 % av alla anställa av kollektivavtalad pension. Bland de resterande finns alla typer av pensionssystem representerade. Företagen är vana att hantera och erbjuda individuella lösningar. De ser idag ingen anledning att ansluta sig till kollektivavtal som begränsar deras möjligheter att möta medarbetarnas individuella önskemål om hur prestationer och kompetens ska belönas. Går förslaget om kollektiv och tvingande Flexpension igenom gör det kollektivavtalen än mindre attraktiva.
Återigen: hur gynnar det Unionens och Sveriges Ingenjörers medlemmar?