Datalagring – i sak kanske rimligt, men formen är fel!
Regeringen har inte tagit hänsyn till flera svåra, praktiska frågor när det gäller införandet av datalagringsdirektivet. Framför allt handlar det om hur lagrandet ska gå till och de extra kostnaderna för detta. Det skriver Mikael von Otter på SvD-debatt.
Sverige är medlem i EU, och därmed har vi åtagit oss att införa EU:s direktiv om trafikdatalagring i svensk lagstiftning. Det är alltså ingen tvekan om att det ska lagras data av teleoperatörerna. Man kan också ha förståelse för att den värld vi lever i, med alltmer internationell och sofistikerad brottslighet, kräver nya former för att jaga kriminell verksamhet.
Men det finns minst tre infallsvinklar på problematiken, som regeringen snabbt gått förbi.
1. Integriteten. Detta är inte det enda ingreppet i integriteten inom den elektroniska världen som staten har tillåtit sig. Låt mig nämna FRA-lagen, Ipred-lagen, Skatteverkets tredjemansrevision, polismetodutredningens tänkta förslag etc. Vart och ett säkert befogat, men sammantaget är det plötsligt en helt ny värld vi befinner oss i. Staten har tagit sig rätt att veta minst lika mycket om mig i den elektroniska världen som jag själv vet. Var finns eftertanken, analysen av helheten och dess konsekvenser?
2. Kostnader och Sveriges konkurrenskraft. Förslaget innebär att teleoperatörerna själva ska bekosta införandet (men få betalt vid varje användning). Regeringskansliet har själva beräknat kostnaden till 200 miljoner kronor. IT&Telekomföretagen har gjort en egen separat undersökning där operatörer givit sina uppskattningar. Då hamnar vi på uppemot en miljard. Detta vet justitiedepartementet, men väljer att nonchalera siffran.
Rent principiellt bör man ifrågasätta: ska en part betala kostnader som hela samhället med staten i spetsen har nytta utav? Det argumenteras också att uppgifterna redan finns där. Delvis sant, men bara delvis, och dessutom i en form som inte självklart är gjord för polisiär användning. Slutligen, branschen investerar ett tiotal miljarder årligen. Att rycka undan en miljard gör att utrymmet för mer affärsdrivna investeringar minskar.
3. Effekten på konkurrensen. Systemen för att tillgodose lagens krav kostar som sagt pengar, och är rimligt oberoende av respektive operatörs storlek. Det innebär att små operatörer drabbas hårdare, i strid med regeringens andra prioriteringar om förbättrad konkurrens och om att i vart fall inte motverka små och mellanstora företag. Det finns flera hundra operatörer i Sverige. Av dem är kanske ett tiotal ”stora”. Resten kommer att få ett rejält ekonomiskt och praktiskt problem att följa lagen. Bland annat sägs att uppgifterna ska ”lämnas ut utan dröjsmål och informationen enkelt kan tas om hand”. Vad innebär det? Krävs plötsligt någon form av jourgång – det kan bli kostsamt, särskilt för de små aktörerna.
Sammanfattningsvis: vi har stor förståelse för behovet av att kunna ge polisen och åklagare bättre medel. Vi förstår också att alternativet att inte låtsas om EU-direktivet inte är möjligt. Men vi tycker att justitiedepartementet, alldeles för byråkratiskt och utan hänsyn till andra frågor i samhället, har valt att hantera det hela på ett sätt som kan komma att begränsa och hämma Sveriges globala konkurrenskraft.
Mikael von Otter
näringspolitisk expert
IT&Telekomföretagen inom Almega